Vem har inte som ung humaniorastudent dragits till romantikepokens mörker, lyssnat på Schubert och läst Novalis? Man tycker sig lida av förlusten av något onämnbart och ingen speglar den känslan lika väl som romantikens konstnärer och författare. Själv hittade jag Caspar David Friedrichs målningar av förfallna ruiner i disigt ljus på internet någon gång i tjugoårsåldern och häpnades av ljuset. Människorna på bilderna tycks mikroskopiskt små inför de väldiga naturlandskapen. Likt tonsättaren Franz Schuberts och poeten Wilhelm Müllers ensamma vandrare i ”Winterreise” har de kanske också drivits ut i vildmarken av en vansinnig längtan som bara kan leda mot döden.
Med åren har min ungdoms romantikvurm kantstötts. I sin recension av den nu pågående romantikutställningen på Nationalmuseum skriver Daniel Birnbaum om de romantiska poeternas existentiella törst och längtan efter det onåbara (DN 29/9).
Ungefär samtidigt som metoorevolutionen insåg jag hur ohållbart det är att applicera romantikens ideal på det egna privatlivet. Det är helt enkelt inte så romantiskt med män som letar efter längtans blå blomma och har en törst som aldrig kan stillas – de är ju bara emotionellt otillgängliga. När det eftertraktade objektet infinner sig hos den längtande tillåts hon påfallande ofta inte vara en hel människa med en fri vilja. Att samtiden avförtrollat alla känslor genom att hamra in dem i psykologins begreppsapparat är visserligen tråkigt, samtidigt ger benämnandet en makt att frigöra sig från förhäxningen. De senaste årens störtande av maktfullkomliga genier har också inneburit en nedmontering av det geniideal som hållit den västerländska kulturen i ett järngrepp sedan romantiken.
Ändå märker jag under rundvandringen på Nationalmuseum hur jag fortfarande dras till det mörka i romantikens bildvärld. Varför kan jag inte komma vidare? Jag ser målningar av ruiner, melankoliska barrträd och berg som badar i ett mjölkvitt, disigt sken och återigen hänförs jag av ljuset. Jag fattar inte hur de åstadkom det, färgerna som användes måste ha varit kraftfullare än de som används i dag, innehållit mer gift. Ljuset förmedlar att det finns något mer under det som syns. Utställningen har undertiteln ”Ett sätt att se” och visst är det lite ironiskt. För inom den romantiska filosofin koncentrerade man sig just på det som inte är synligt för ögat. Friedrich von Schelling och andra tyska filosofer tänkte sig att det låg en djupare, mer fundamental värld förborgad bakom den sinnligt förnimbara, en värld som ständigt eftersöks. Tingen antogs inte på något enkelt sätt vara vad de såg ut att vara. Naturen var en slumrande ande.
Vissa målningar visar fruktansvärda naturkatastrofer och förlista skepp, ändå har de på något sätt alltid karaktär av ett äventyr. Slutet är inte avgjort, det finns hemliga vägar ut ur skuggorna. Det är en kontrast till vår tids upplevda förvissning om hur det ska gå med allting (ofrånkomlig förödelse, utplåning och utdöende). Även i romantikens mörka skuggor finns en känsla av frihet. Inte som hos utställningens moderna verk, som alla har en kompakt, instängd atmosfär och visar en värld utan djup. De tycks alla målade i LED-lampsken, även utomhusmotiven. Granskogen är platt som en tapet, inga hemligheter hägrar bakom träden. Personerna på bilderna vänder sig inåt precis som romantikerna kring 1800, men det finns ingenting av Novalis världsrymd där inne.
Litteraturvetaren och romantikforskaren Katarina Båth förklarar för mig att romantiken är en motstridig rörelse. William Wordsworths ljusa naturlyrik om påskliljor samexisterar med Heinrich von Kleists kollektivsjälvmord och Lord Byron, som hade en erotisk relation med sin halvsyster och diktade om den faustiske Manfred som i dramat vandrar runt ensam i Alperna torterad av skuldkänslor innan han dör utan religiös omvändelse. Både påskliljor och incest, alltså, och jag önskar ofta att jag kunde uppskatta romantikens ljusa sidor mer.
Minsta sömnbrist ter ju sig som ett hot mot den psykiska hygienen och livspusslet. Under romantiken fanns i stället en lustfylld upptagenhet vid sömnproblem
På Nationalmuseum fastnar jag i det minsta och mest undangömda rummet, där finns Francisco de Goyas grafiska blad ”När förnuftet sover kommer monstren” från 1799. Den förställer en man som somnat över en bok och omges av mystiska varelser med vingar och lystna, skrämmande ansikten. Här gestaltas romantikens idé om att alla människor har en nattsida, som kan orsaka förödelse och vansinne, men också stimulera skapandet av det himmelskt vackra. Framför allt under senromantiken kom natten och mörkret att associeras med det demoniska, det vansinniga och sjuka. I rummet med Goya finns även dansken Nicolai Abraham Abildgaards målning av Culmins spöke som hemsöker hans mor, och ett verk av konstnären Johann Heinrich Füssli, som skapade vår tids bild av mardrömmen – den ohyggliga maran som sitter på en sovande kvinnas bröst.
I dag är mörkret i människan en sliten metafor, men vi hade aldrig talat om det utan den romantiska rörelsen, då det och underjorden blev metaforer för ett fördolt irrationellt skikt djupt nere i själen. Under 1900-talet fångades detta upp av psykoanalysen med det omedvetnas begrepp.
Själv finner jag det allt svårare att få tillgång till människans nattsida ju äldre jag blir. På gott och ont. Kanske känner många så i en kultur där vi bara drömmer om vad vi ska köpa och arbeta med. Vi reglerar sömnen med appar och scheman för att kunna prestera maximalt på dagen. Minsta sömnbrist ter ju sig som ett hot mot den psykiska hygienen och livspusslet.
Under romantiken fanns i stället en lustfylld upptagenhet vid sömnproblem. I litteraturen intresserade man sig för nattliga syner, spökbilder och i medicinen uppmärksammades parasomni med dess mummel och gnyenden och nattskräck, skrikattacker och sömngång. Den romantiske svenske läkaren Israel Hwasser drabbades själv. Ångestfylld vandrade han runt på natten och fick en sticka i foten som ledde till kallbrand och död. Priset för intressanta syner är högt. Inte konstigt att romantikens nattsida i dag både lockar och skrämmer.
En fråga som jag tror att många kvinnor, kanske alla som kallar sig feminister, umgås med i dag är hur man hängivet kan ägna sig åt skapande utan att slukas av en romantisk genimyt
Jag stannar till vid Simon Denis målning av Neptunusgrottan i Tivoli, där två män står med ryggarna vända mot innanmätet av en grotta. Nedstiganden i jordens inre och undre regioner, gruvor och underströmmar blev under romantiken en återkommande metafor för föreställningsförmågan. Det fanns också en fascination inför Orfeusmotivet i den grekiska mytologin. Orfeus tillåts träda ner i underjorden för att hämta sin hustru Eurydike, på villkoret att han inte får titta på henne under färden tillbaka till jordelivet. Så berättas det i Ovidius ”Metamorfoser”. Men Orfeus vänder sig om och Eurydike måste således stanna i dödsriket. Orfeus är prototypen för den manliga romantikern som inte förmår låta sitt kärleksobjekt bli ett levande subjekt i egen rätt. Det är just den delen av romantiken som jag med åren ledsnat på.
Det hindrar inte att jag fortfarande lockas av Orfeusmotivet som en bild för skapande. Litteraturens nedstigande i, och uppvändande ifrån, underjorden, det okända och radikala andra som kan få en att helt försvinna och upplösas som individ, men också nå en förborgad kunskap och genom att uppgå i någonting större än jaget.
En fråga som jag tror att många kvinnor, kanske alla som kallar sig feminister, umgås med i dag är hur man hängivet kan ägna sig åt skapande utan att slukas av en romantisk genimyt som innefattar självförbrännande och empatilöshet. Är det möjligt att närma sig nattsidan, besöka underjorden, utan att skada andra och sig själv? Nationalmuseums utställning ger inga enkla svar, helt i romantikens anda.
Läs mer:
Längtan, nostalgi och gränslös fantasi på Nationalmuseum
Isabelle Ståhl: Därför är så många män i dag hysteriska
