Filosofen Agnes Callard ifrågasätter i sin essä ”The case against travel” den allmänt accepterade idén att vi berikas av att resa. Resan utlovar självförverkligande och transformation, men lämnar oss ofta oförändrade, menar hon. Med tänkare som Pessoa och Emerson som referensram skriver hon om hur resandet snarare förstärker känslan av främlingskap än skapar närhet. Även i populärkulturen är semesterresan som antiklimax en återkommande trop. Tänk på Ruben Östlunds ”Triangle of sadness”, eller den hyllade serien ”The White Lotus”, där lyxresor till tropiska resorter slutar i psykologiska haverier, och klassklyftor och koloniala spänningar ställs på sin spets.
Resan är en vacker vision, men ofta något annat i verkligheten. Man fryser under tunna täcken, bråkar med sin partner och känner sig inte alls som sitt bästa jag i främmande miljöer. Till och med Akademiledamoten och den romantiske poeten PDA Atterbom skrev under första hälften av 1800-talet om hur han plågades av köld, hetta och nattvak, och kände sig som en fånge när han ankom till Rom.
Jag skulle behöva ett halvår på varje ny plats för att verkligen hinna förstå vad jag upplevt
Sigmund Freud skulle kanske hävda att resan stör våra vardagliga psykologiska försvar så att det undermedvetna kan bryta fram med ångest, begär och konflikter. I flera fallstudier blossar symtomen upp i nya miljöer. Freud själv avskydde att resa. I ett brev till Wilhelm Fliess (1896) skriver han: ”Som du vet hatar jag att resa. Det ökar min rastlöshet och gör känslan av inre tomhet outhärdlig.” Han drabbas av ångest på Akropolis och tolkar det som skuld över att ha rest längre än fadern. På tågstationen i Berchtesgaden får han en panikattack. Ändå förblir han en flitig resenär, men efter fasan på tågstationen anländer han alltid i absurt god tid.
Kanske ligger det i resans väsen att den inte kan leva upp till sina löften. På resande fot drabbas jag själv ofta av en släng av Stendhals syndrom – bedövad av skönheten och ljuset utomlands förmår jag inte riktigt ta in någonting. Jag skulle behöva ett halvår på varje ny plats för att verkligen hinna förstå vad jag upplevt.
En underhållande och melankolisk skildring av resan som antiklimax finns i den tyska kulturkritikern Walter Benjamins ”Moskvadagbok” från 1926, och som nyligen utkom på svenska i översättning av Christian Nilsson. Benjamin kommer till Moskva med politiska och romantiska förhoppningar, förälskad i den lettiska skådespelerskan Asja Lacis och med planer på att gå med i partiet. Men Lacis har kronisk ångest och ligger inlindad i filtar på ett sanatorium. Dessutom lever hon redan med en annan man, Reich, som insisterar på att spela domino – ofta i Benjamins hotellrum. Benjamin vill skaffa barn med Lacis, men de bråkar om pengar och om politik. Ofta dyker hon inte upp till deras möten och skyller på sanatoriet.
Dagarna före resan fyller flygrädslan mig med övertygelsen att jag kommer att dö
Benjamin vantrivs och motgångarna kommer slag i slag. Han kan ingen ryska, han tror att han beställer soppa men serveras två skivor ost. Han fryser och irrar runt alldeles för tunt klädd på halkiga gator. Livet i Moskva är hårt: byråkratiskt, kallt, kontrollerat. Teatern är dålig, restaurangerna mediokra. ”Det sämsta var gästerna”, konstaterar han. En julmiddag är särskilt ansträngande, med språkförbistring och illa tillagad seg gås. På Hotell Moskva där han huserar knarrar sängen och har en grop i mitten. Sladden till lampan lossnar. Reich snarkar högljutt. Receptionspersonalen gömmer posten. Ändå drabbas Benjamin av skönheten: ”I ingen annan stad har man så mycket himmel över sig som i Moskva”, skriver han. Orden ekar av Atterbom, som i skildringen av sin resa till Rom beskriver hur han lämnade sin ”hemska fosterbygd” och nådde Italiens ”genomskinliga renhet” där himlen är ”högre än vår.”
För egen del känner jag alltid en ambivalens inför resandet. Det har med klimatångest att göra, men mest med oro för min egen överlevnad. Dagarna före resan fyller flygrädslan mig med övertygelsen att jag kommer att dö.
Jag tänker på Kerstin Thorvalls skildring av en resa till Kuba i roman ”Det mest förbjudna”. Hon är så säker på att flyget ska krascha att hon liknar resan vid ett kamouflerat självmord, som hon välkomnar eftersom hon är deprimerad. Efter 22 timmar i ett okänt öststatligt turbojetplan kliver hon mot alla odds levande ut i värmen och känner sig pånyttfödd. På ett kubanskt mentalsjukhus där 4000 patienter och vårdare dansar rumba får hon en vision av att livet återvänt.
Instagram översvämmas av bilder av förlösande, livsförhöjande semestrar i sinnesretande miljöer
Thorvalls gestaltning rör sig i en svensk tradition där resan ofta gestaltas som chockupplevelse och en allt för snabb rörelse mellan kontraster: från periferi, mörker och vinterdepression till värme, nerv och en livshunger som nästan är för stark för att kunna hanteras.
Faktum är att hela vår tid har kluvet förhållande till resandet. Instagram översvämmas av bilder av förlösande, livsförhöjande semestrar i sinnesretande miljöer. ”Jag älskar att resa”, är kanske vår tids vanligaste svar på frågan: Vad tycker du om att göra?
Samtidigt kritiseras ofta turisten för att förvärra klimatkrisen, förstärka global ojämlikhet och för sin postkoloniala blick. När författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli spådde 2025 i Nöjesguiden och gissade vart vi vill resa detta år blev responsen: ”Har inget sug någonstans.”
I städer världen över protesterar lokalbefolkning mot turismens konsekvenser: skenande hyror, vräkningar, överbefolkning. ”Er lyx, vår kris”, står det på plakaten där besökarna jämförs med kackerlackor.
Ett slags turistskam har börjat ta form. Den är dock inte tillräckligt stark för att ha en hämmande verkan på resandet som sådant. Enligt Världsturismorganisationen, UNWTO, var det globala turistandet 2024 uppe i 99 procent av pre-pandemisk nivå. Flygskammen tycks vara glömd.
Och Kerstin Thorvall? Hon sätter på sig en tunn röd klänning och går mot havet i den flimrande kubanska hettan. ”Avrättningen tillfälligt uppskjuten. Den skulle ju komma på hemresan.”
Läs mer:
Isabelle Ståhl: Därför är män med en osläckbar törst så oromantiska
