Födelsen är julens urscen och mina tankar går till det rum där jag själv födde mitt barn för ett halvår sedan. Jag saknade det – rummet – mycket under de tre första månaderna av föräldraskapet. Graviditeten hade varit fylld av förtröstan, jag levde i väntan på något som skulle förändra inte bara mig själv utan hela världen. Det fanns en helt tydlig riktning.
Förlösning är ett ord med dubbel betydelse. Inom den kristna traditionen kan det syfta dels på Jesus konkreta födelse, dels på en andlig befrielse för hela mänskligheten, Gud blir kött och skapelsen försonas med skaparen; allt som varit fel ställs till rätta. Och det stämde verkligen, tyckte åtminstone jag när jag befann mig i förlossningsrummet och fick bekräftelse, saft och en perfekt dos morfin special av en tatuerad narkosläkare. Julikvällen var blå och varm utanför fönstren och barnmorskan från projektet Min barnmorska lät mig spela musik och skrattade åt mina skämt.
Men så födde jag barnet och insåg snabbt att festen var slut. Det var precis som dagarna efter julafton. Vi fördes till ett rum på BB där det stod klart att jag tyvärr inte längre var patient, utan vårdnadshavare. Försökte jag öppna fönstret kom en sträng sköterska och stängde det igen.
”Hej, jag heter mamma”, sade jag till barnet. Jag insåg snabbt att jag hade blivit lurad av hans visa blåa ögon, han förstod inte vad jag sade och visste inte att jag var doktor. Åtta års doktorandstudier hjälpte inte mycket nu.
I stället för fingrar hade han vassa klor, och en urtidsfågels hesa, hungriga läte. Jag hade hört ett ljudklipp med en dödsflöjt som användes vid aztekiska offerriter och just så lät hans skrik. Jag använde hörselkåpor men lätet forcerade allt, skar igenom den tjocka hjärnbark som över årmiljonerna vuxit till ett skyddande hölje mot känslor. Jag hörde skriken i ljudet av duschvattnet och i trädkronorna. Inget logiskt tänkande kunde trösta mig mot känslan av att han höll på att dö varje gång han blev ledsen. Rädslan att råka skada honom blockerade effektivt all glädje.
Han slog ut med händerna, det såg ut som att han letade efter väggarna och sökte efter sin värld. Horror vacui, skräck för tomheten, tänkte jag
Jag hade föreställt mig hur jag skulle gå runt med barnvagnen i solskenet tillsammans med andra mödrar, men att barn gillar barnvagnar tycks vara en västerländsk myt: bebisen verkade tro att han blivit lämnad att dö i en mörk kista när jag lade honom där. Jag gav snabbt upp. Jag hade varit med om något livsomvälvande och obegripligt och ville bara prata om det med alla jag träffade men det var svårt att få kontakt. De som hade äldre barn sa sig ha varit så utmattade under spädbarnstiden att de inte mindes någonting av den, och de som var i samma situation som jag verkade mest vilja jämföra barnvagnsmodeller och skallmått.
Han är arg för att han inte längre är i magen, sade en vän när bebisen skrek. Det måste ha varit mycket bättre i livmodern jämfört med i den kalla, vida världen som jag tvingat ut honom till. Han slog ut med händerna, det såg ut som att han letade efter väggarna och sökte efter sin värld. Horror vacui, skräck för tomheten, tänkte jag. Begreppet har rötter i den skolastiska naturfilosofin och idén att naturen skyr tomrum och strävar efter att fylla det. Den franska filosofen Blaise Pascal (1623–1662) formulerade en existentiell skräck för tomma rymder. Under 1800-talets andra hälft migrerade begreppet horror vacui in i psykiatrin och kulturkritiken. Det kom bland annat att avse rädsla för vidder såväl som kosmisk ensamhet. Det är skräcken för tomheten som ansätter en när man lämnar livmodern, och sedan följer en genom livet, tänkte jag. Den hade försvunnit under den tid jag var gravid, men när jag nu gick med barnet de långa eftermiddagarna i den tomma söderförortens låga höstsol kom den tillbaka.
Jag hade alltid känt mig uttråkad och utestängd av berättelser om moderskap men nu drog jag i mig dem som syre: Olga Ravns ”Mitt arbete” och Anna Axfors ”En dag i öknen”. Sandra Beijers berättelse om sin förlossningsdepression i en podd var kanske det som gav mig mest hopp, för hon beskrev samma sorg över att något oåterkalleligen hade gått förlorat; men också det som kom sedan. Anna Axfors bok är en ganska depressiv skildring av moderskap som emellertid slutar med en formulering om hur våldsamt kärleken till barnet drabbar henne: ”Luften har en doft av eldsvåda, och kärleken går som ett rött streck, ett sår över himlen”, och så känns det.
Vi är med varandra hela dagarna men jag önskar ändå att det fanns mer tid
Fyra månader har plötsligt gått och jag går med min son under jackan genom skogen där den första snön har fallit, två som rör sig genom ett oigenkännligt landskap. Ljuset är varmt och har så många färger mot det vita. Han pratar stilla om någonting otydbart.
Jag ser honom hänfört betrakta mönster och ljussken som faller över tapeten. Jag ser inte ljusets källa; det verkar strömma ut från tingen själva. Hans ögon spärras upp, pupillerna vidgas och han skrattar till. Kanske är det en blick av igenkänning, över att se grunden, ritningen för allt. Eller så är det bara den där tygbiten på babygymmet som hänger ihop med en annan tygbit som gör honom så glad.
Det slår mig hur upprymd man kan bli när man inser att två saker verkar sitta ihop; kanske är det bara när man är liten som man verkligen förstår de fördolda sambanden, och kanske är de grunden till allt skapande.
Vi är med varandra hela dagarna men jag önskar ändå att det fanns mer tid. Och det tar tid att födas, börjar jag inse, att föda barnet och att födas som förälder.
Läs mer:
Isabelle Ståhl: Därför är män med en osläckbar törst så oromantiska