Min blick fastnar på den distinkta bruna fläcken på toalettporslinet. I övrigt verkar det nystädat, men just den här fläcken tycks ha torkat in. Jag minns något en bekant berättat om toaletterna på inspelningen till SVT-frågesporten ”Vem vet mest?”. Tydligen ska de ha varit fullkomligt vedervärdiga eftersom det var där som deltagarnas nervositet tog sig fysiskt uttryck. Kanske är det, nästan hoppas jag, samma typ av ångestdiarré som kasinots skymningstillvaro ger upphov till. Denna mytologiska värld, liksom utanför tid och rum, som jag själv bara tagit del av genom populärkulturen.
När vi kommit igenom kroppsskannern möts vi av en enorm sal som påminner om svunna tiders nöjespalats. Det bådar gott, men mina förhoppningar stöter snabbt på patrull. Visst, det är torsdag, men stämningen är ändå påfallande loj, i bästa fall sammanbiten, och det mummel som kan urskiljas dör bort i det enorma takvalvet ovanför oss. För få människor på en för stor yta, som på en fotbollsmatch på Friends arena under pandemin. Man hör ljudet av harklingar, jackor som prasslar – sådant som inte borde höras i andra miljöer än i läsesalen på Kungliga biblioteket. En av oss konstaterar att han nog inte kommer vilja vara kvar så länge.
Men när jag kläckte idén att besöka Casino Cosmopol på Kungsgatan i Stockholm var alla i sällskapet entusiastiska. Det var en entusiasm av samma slag som när vi åkte på halvironiska finlandskryssningar under gymnasiet – en fascination eller nostalgisk längtan efter exotisk folkhemsdekadens. För Cosmopol, ett statligt kasino, känns som ett bisarrt efterskalv från ”det gamla Sverige” som vi själva aldrig fått uppleva. Vi är här dagen efter att riksdagen beslutat att stället ska läggas ner. När jag nämner det för bartendern reagerar hon som att jag tagit upp ett familjetrauma under en släktmiddag. De håller öppet tills vidare, säger hon kort och uppmanar oss att börja ”mingla runt” med olika dealers för att se vem vi faller för.
Och det finns många att välja på, nästan fler än antalet besökare. Likt personalen på Systembolaget bär de slips och fluga, fast här är de guldfärgade. Vi charmas av en som är på pricken lik hundviskaren Cesar Millan. Men först måste vi växla pengar mot marker, säger han. I ett bås bakom skottsäkert glas betjänar en kvinna i steril belysning oss. 300 kronor dras från våra kort och tre marker vardera kvitteras ut.
Borde jag casha ut? Jag vet inte om det är rätt uttryck, men plötsligt ligger det naturligt i munnen
Vi går tillbaka till Cesar Millan-kopian vid roulettbordet. En ensam ung man med hörlurar gör oss sällskap. Han lägger ut markerna i ett frenetiskt tempo, placeringen verkar följa något dunkelt mönster, som att han försöker frammana en ande på ett Ouija-bräde. De bibeltroendes misstänksamhet mot spel verkar helt rimlig när jag bevittnar hans dans runt guldkalven. Å andra sidan verkar det här vara ren business för mannen med hörlurar. Han tittar inte ens på rouletthjulet när det snurrar utan inväntar bara markerna som han får eller inte får tillbaka från dealern – vars blick han aldrig möter.
Min vän förlorar hundra kronor på svart, och när det är min tur rekommenderar han mig att satsa på rött. Jag följer hans råd som visar sig klokt. Direkt tjänar jag 100 kronor. Satsar på rött igen – vinst. Jag börjar flina självbelåtet och, eftersom jag känner mig fräck, utmanar jag ödet med rött en gång till. Jag hör mig själv utbrista ett högt ”YES!” som jag genast skäms för. Det känns som att jag drar blickar till mig, att jag inte förhåller mig lika kyligt till spelandet som de övriga gästerna. Hörlursmannen verkar åtminstone helt oberörd av mitt övertramp.
Borde jag casha ut? Jag vet inte om det är rätt uttryck, men plötsligt ligger det naturligt i munnen. Jag är en person som cashar ut. Och jag gillar det. Men nej, markerna är spelmarker, känner jag när jag tittar på dem. De känns inte som potentiell mat och hyra.
Innan jag fortsätter mitt segertåg vill jag dock ta en paus. Jag går upp på övervåningen där pokerpartierna pågår. Män samlade runt ett par bord i total tystnad, men inga bolmande cigaretter som i ”Sopranos”.
För att röka måste jag gå in i ett sådant bås som finns på Arlanda. Jag hittar inte min tändare så jag frågar om jag kan låna av den andra mannen där inne. Han brukar passa på att gå hit när han är i Stockholm och hälsar på sin pappa. Hemma i Bremen besöker han oftare illegala svartklubbar där minsta insats är 500 euro.
Jag skäms när jag ett ögonblick senare ser den äldre mannen vandra mellan borden som en abstinent rökare i jakt på cigg
Dörren slås upp och en tredje person gör entré i rökdimman. Det är en kort man i sextioårsåldern från Bangladesh. Han är trevlig, men visar sig snabbt ha ett ärende, han vill köpa spelmarker. Utan att tänka mig för säljer jag honom en hundrakronorsmark. Han vill köpa fler, men jag tackar nej. När han frågar om jag kan be mina kompisar sälja marker för 3 000 i utbyte mot 3 500 i kontanter anar jag oråd. Min kompis berättar att han förmodligen har ”spelstopp” och att jag precis bidragit till en spelberoende mans färd mot avgrunden. Jag skäms när jag ett ögonblick senare ser den äldre mannen vandra mellan borden som en abstinent rökare i jakt på cigg.
Sedan går det utför. Jag fortsätter spela roulett och på tio minuter har jag förlorat alla mina marker. Men det gör mig inte särskilt dyster, ärligt talat börjar jag bli rätt uttråkad. Rouletthjulet påminner plötsligt väldigt mycket om ett chokladhjul på Gröna Lund. Det är dags att gå hem.
För Ikaros föll vingarna av, men för bangladeshiern slutar det, gissar jag, hos Kronofogden
Men först vill jag bli av med den skrynkliga hundralappen som bangladeshiern gett mig. Den känns smutsig. Jag väljer på måfå en av de hundratals öde maskinerna. Den visar sig ha något vagt buddistiskt tema, och målet är att få tre Buddha-ansikten i rad att dyka upp skärmen. Jag stoppar in hundralappen som omvandlas till 2 000 ”krediter”. Jag trycker på knappen och ser krediterna dräneras framför mina ögon.
Det går så dåligt att jag undrar om jag gör något fel, man borde väl få vinna åtminstone ibland så att det finns incitament att fortsätta? Men det finns bara en knapp att trycka på och jag fortsätter trycka på den tills krediterna är så låga att jag inte kan fortsätta spela. När jag trycker på färdig-knappen skrivs en check på 20 öre ut som kan lösas in i kassan. Jag slänger den i papperskorgen.
Först på väg hem landar insikten: jag är för fattig för att slentrianmässigt spela bort pengar på kasino. Men till en början kändes det faktiskt som att jag lyckades lura de högre makterna vid roulettbordet. Förmodligen är drömmen om att överlista systemet, vare sig det rör sig om Guds vilja eller ett spelbolag, lika tidlös som mänsklig. För Ikaros föll vingarna av, men för mannen från Bangladesh slutar det, gissar jag, hos Kronofogden. Cosmopol var tänkt som en pragmatisk frizon där dessa laster kunde få utlopp i statens trygga famn. Men i en global, digital marknadsekonomi kan de tillfredsställas överallt dygnet runt. Då har det statliga, fysiska kasinot spelat ut sin roll. För det är ingen last om du startar nätkasino på Malta och tjänar pengar på att folk hamnar hos Kronofogden. Tvärtom belönas du med vinst.
Snart är det sommar och då är jag pank. Jag går in på mitt fondkonto och ser att besparingarna minskat rejält. Och maten, den blir bara dyrare och dyrare. Det finns säkert en rationell orsak till allt detta, men där jag sitter på nattbuss 193 undflyr den mig likt kulan på ett roulettbord.
Men till skillnad från på Cosmopol känns det som om någon annan spelar åt mig. Jag får bara hoppas att kulan stannar på rött.
Läs mer:
Isak Gröndahl: Cheap Mondays återkomst gör ordet ”retro” meningslöst
Isak Gröndahl skriver vederkvickande om unga mäns vanmakt och lumpna små misslyckanden
