Under något år på gymnasiet tillbringade jag stora delar av min fritid på gymmet. Målet var att förpassa min gängliga tonårskropp till historien. Det gick hyfsat. Genom militär arbetsdisciplin, som jag sedan dess aldrig lyckats återskapa, pallrade jag mig till Friskis & Svettis även när jag var sjuk och hade prov att plugga till.
Bicepscurlandet och bröstpressandet fick mig att se mer ut som en kroppsarbetande bondson än som Brad Pitt i ”Fight Club”, ändå var det berusande att se musklerna svälla. Till skillnad från mycket i mitt övriga tonårsliv hade jag kontroll bland vikterna. Jag skolkade och skämde ut mig på fyllan utan att förstå varför, men på gymmet följde tillvaron laboratoriets logik: ju mer jag tränade, desto tyngre vikter kunde jag lyfta. Det främsta målet var dock – även om jag inte vågade erkänna det för någon, knappt ens för mig själv – att få ligga.
Denna strävan är inget tabu för utövarna av så kallad looksmaxxing. Tvärtom är liggandet själva målet inom den digitala mansrörelse som omfamnar och förespråkar en rad tekniker som syftar till att optimera ”SMV” – sexual market value. Som så många andra samtidsfenomen uppstod looksmaxxing först på incel-nätforum, för att tio år senare bli mainstream och krusa kultursidornas horisont.
Det mest omtalade exemplet på looksmaxxing är ”mewing”, en tungövning som, enligt den 97-åriga och kontroversiella tandläkaren John Mew, leder till en mer markerad käklinje. För den som vill ta det ett steg längre och ”hardmaxxa” kan det vara läge att överväga en käkoperation. Fler exempel kan radas upp, men för att undvika att framstå som millennialgenerationens Siewert Öholm avstår jag. Förenklat kan sägas att looksmaxxing är manlig, mätbar skönhetsvård med målet att attrahera kvinnor.
Alla kan hålla med om att träning och hudkräm är ett bättre sätt att hantera ofrivilligt celibat än att som incel-helgonet Elliot Rodger utföra massmord. Dessvärre verkar inte heller utseendeoptimeringen vara en särskilt framgångsrik strategi. På nätforum finns mängder av trådar med titlar som ”Tjejer – vilken kropp är mest attraktiv?”. Svaren pekar åt ett håll. Kvinnornas uttalade preferenser stämmer sällan överens med det hypermaskulina looksmaxxing-idealet. Det gör muskelknuttarna vansinniga, varpå de skäller ut kvinnorna som inte uppskattar deras ansträngning och bitighet. Jag kan förstå den anabolstinna ilskan: man har följt ideologins spelregler till punkt och pricka – för att sedan få höra att resultatet är värdelöst och att vinsten uteblir.
Att rollfiguren Patrick Bateman i ”American Psycho” är en looksmaxxing-förebild talar för sig själv
Efter något år av intensivt gymmande var manegen krattad för min egen sexuella debut. Tyvärr snubblade jag på målsnöret eftersom jag inte kunde få upp den. Jag minns det som att jag gick till gymmet ett par gånger efter det, för att sedan aldrig återvända. Fiaskot kunde inte bero på att jag tränat för lite. Gymmet, insåg jag, hade bara förvandlat mig till en muskulös eunuck.
Filosofen Martin Buber menar att det finns två grundläggande sätt att förhålla sig till omvärlden. I en så kallad jag-du-relation är den andre som en oreducerbar helhet. Människans brister kan inte separeras från hennes styrkor. Hon är inte god eller ond, ful eller vacker, hon är alltid både och. Denna blick på tillvaron är förutsättningen för genuin kärlek. Men i en jag-det-relation är kärleken omöjlig, eftersom den ena parten (eller båda) i en sådan ständig försöker dissekera den andra. I jag-det-relationer är den potentiella partnern ungefär som ett paket köttbullar på Hemköp: ”Vad kostar det?”, ”Vad är näringsinnehållet?”, ”Vad är hållbarheten?” och så vidare. Människan reduceras till en rad egenskaper som antingen är bra eller dåliga – på samma sätt som den looksmaxxande mannen betraktar och bedömer sin kropp. För senkapitalismens konkurrenslogik förvandlar inte endast andra människor till manipulerbara spelbrickor, utan även den egna kroppen. Att rollfiguren Patrick Bateman i ”American Psycho” är en looksmaxxing-förebild talar för sig själv.
Självklart är sexuell tillfredställelse möjlig inom transaktionella relationer, annars hade till exempel sexindustrin inte funnits. Men den som ständigt håller omvärlden och andra på armlängds avstånd kommer aldrig att erfara djupare intimitet. För samman två helt kompatibla, looksmaxxade individer, begäret kommer ändå på sin höjd bara att stillas tillfälligt. Det ligger i konsumentens natur att ständigt vara på jakt efter ett nytt klipp, och så fort maktbalansen i förhållandet rubbas kommer dejtningsmarknaden att locka på nytt.
Michel Houellebecqs ”Elementarpartiklarna” är en skildring av denna mänskliga varufiering. I romanen förälskar sig den cyniska sexmissbrukaren Bruno i Christiane under en orgie på franska landsbygden. De flyttar till Paris och lever ett lyckligt liv som swingers, dricker pastis på balkongen och frekventerar stadens sexklubbar. Men snart (eftersom författaren heter Houellebecq) insjuknar Christiane och blir halvkroppsförlamad. Hon står inte ut med tanken på att bli en börda för Bruno, som ju förtjänar njutning. Bruno tvivlar på om han orkar ta hand om Christiane, och under tiden han funderar väljer hon att ta sitt liv.
Nu har männen också fjättrats framför sin egen spegelbild
I en kultur där varje tecken på förfall måste optimeras bort, urholkas den djupare kärleken som kräver acceptans av livet och kroppens begränsningar. Man kan sminka sig eller åka till Turkiet för en hårtransplantation, men det går inte att looksmaxxa bort döden.
I den västerländska idéhistorien har det länge varit kvinnan som varit ”kroppen”. Simone de Beauvoir skriver i det feministiska standardverket ”Det andra könet” från 1949 att mannen är ointresserad av sin egen spegelbild eftersom hans ”kropp inte framstår som ett objekt för hans begär, medan kvinnan som vet sig vara och gör sig till objekt verkligen tror sig se sig själv i spegeln; passiv och given, spegelbilden är liksom hon själv ett ting.”
Det ökande antalet anorexiadiagnoser tyder på att det inte blivit mycket bättre för kvinnor sedan dess, men det har åtminstone blivit mer jämställt. Nu har männen också fjättrats framför sin egen spegelbild, looksmaxxade och mer alienerade än någonsin.
Läs mer:
Isak Gröndahl: Jag gick till Casino Cosmopol – det började med vinst men gick snabbt utför
Kristofer Ahlström: Att män inte kan vara ätstörda är en farlig blind fläck i vår kultur
