Ett unisont vrål utbrister i mässhallen. Jag börjar småspringa i ljudets riktning, för varje sekund känns plötsligt värdefull. Enda gången jag hört ett liknande läte var 2011 utanför Grand Hôtel där tusentals tonårstjejer samlats för att välkomna Justin Bieber till Stockholm. Kan det vara Pewdiepie som återvänt från sin Youtubepensionering i Japan för att göra oväntad comeback i sitt hemland? Har Jesus återuppstått? I periferin flimrar tonåringar utklädda till Pokémonfigurer och medelålders män i riddarrustning förbi – och så är jag äntligen framme. Men på scen står inte Guds son. Där står personal från Elgiganten.
I tonåren var det alltid på tal om att åka dit, men jag kom aldrig i väg på min egen pilgrimsfärd till gejmingens Mecka, vilket gjorde mig till något av en subkulturell posör
”VILL NI VINNA!?” vrålar en man så hes att han är max ett utrop till från att tappa rösten. När publikhavet börjar vråla på nytt måste jag hålla för öronen. Men mannen är inte nöjd, han är fast besluten att förinta sina stämband: ”Jag hör er inte, VILL NI VINNA!?!?” De börjar kasta ut prylar i publikhavet och då är masspsykosen ett faktum. Jag ser en flintskallig man ha dragkamp om en musmatta med en tolvårig pojke, en nioåring som gråter av lycka över ett tangentbord han lyckats roffa åt sig, en flicka som gråter.
Det är inte så här jag föreställt mig Dreamhack – det legendariska lan-party jag bara tagit del av genom sägner. I tonåren var det alltid på tal om att åka dit, men jag kom aldrig i väg på min egen pilgrimsfärd till gejmingens Mecka, vilket gjorde mig till något av en subkulturell posör. I stället har jag kollat på Youtube-klipp, framför allt på stormningen av Statoil. Varje Dreamhack var det tradition att vid ett tillfälle lämna datorn och i samlad trupp bege sig ut i natten. Nördarna tågade mot macken och skanderade ”Statoil! Statoil! Statoil!”. Väl framme sprang de in och snodde åt sig så mycket snacks de orkade bära. Oaktat personalens eventuella trauma är det vackert att bevittna gemenskapen när de fnittriga fyller fickorna med Daim och Fanta Exotic. Dreamhack var som karnevalen i Rio, fast i Jönköping och för datanördar i smutsiga hoodies.
Så vad hände med Jolt Cola, gula ostbågsfingrar och plundringar av bensinmackar? Jag måste bort från kommersen och frågar första bästa krigarprinsessa om hon vet var lan-festen ligger
Men mycket har hänt sedan Dreamhack grundades. Det som började som ett kompis-lan i en föreningslokal i Malung 1994 är i dag en internationell festival som ägs av Saudiarabiens statliga investeringsfond. Gejming är inte längre någon ljusskygg subkultur, tvärtom. Spelkulturen har blivit så pass mainstream att både talmannen, prins Daniel och Ulf Kristersson välsignade festivalen med sin närvaro i år. Att tala om miljardindustrin gejming är ungefär lika meningsfullt som att svepande prata om ”kulturen”, eller åtminstone ungdomskulturen – vilket bland annat är orsaken till att polisen är på plats på festivalen. I dag kan rekrytering av barn till kriminella gäng lika gärna äga rum på Minecraft som på ett förortstorg.
Så vad hände med Jolt Cola, gula ostbågsfingrar och plundringar av bensinmackar? Jag måste bort från kommersen och frågar första bästa krigarprinsessa om hon vet var lan-festen ligger, men hon är bara här för cosplay-tävlingarna. Jag frågar en kille med keps bak- och fram, men han visar sig vara en brittisk streamer som är upptagen med att filma sin flickvän som av någon anledning går baklänges på mässgolvet. När jag till slut hittar entrén nekas jag inträde. Jag ringer presskillen som säger att medier normalt sett inte har tillträde eftersom lanarna vill ha lugn och ro – men han gör ett undantag den här gången.
Känslan av att kliva in i ett naturreservat tilltar när jag kommer in. I Just Want To Be Cools livepodd hörs inte längre, bara ljudet av smattrande tangentbord. Jag känner mig lite som en civilpolis när jag riggar upp min nätta Macbook för att spela ett tjugo år gammalt spel. För nu jävlar ska det spelas ”World of Warcraft”. Jag aktiverar mitt återfallskonto och loggar in som min spelfigur jag döpt till ”Knausgaard”, en Dwarf Rogue. När jag hör spelmusiken kastas jag tillbaka. Under en period utspelade sig hela mitt liv i WoW-världen: Min farmor dog när jag gjorde uppdrag i Elwynn forest, min storasyster kom hem packad när jag dödade vildsvin i The Barrens, nyår 2009 firade jag med en Night Elf i Ironforge.
Hittills känner jag ingen karnevalstämning, men jag vet inte om det är mig det är fel på eller Dreamhack
Från ingenstans har två timmar passerat. Vimmelkantig av nostalgi tar jag ett varv i lokalen, går förbi torn av tomma Monster-burkar, en sockerstinn trettonåring som åker rally fram och tillbaka på sin gejmingstol, pappor som skrollar i mobilen medan de barnvaktar sina Fortnite-förhäxade söner. Tillbaka vid datorn känner jag mig lite ensam. Jag sitter längst ut på en bordsrad och till vänster om mig sitter två knäpptysta killar. Jag skulle kunna försöka lära känna dem, men en stationär, blinkande dator på bordet avskärmar oss från varandra som Berlinmuren. Hittills känner jag ingen karnevalstämning, men jag vet inte om det är mig det är fel på eller Dreamhack.
Plötsligt börjar min tomburk med energidryck att skallra. Klockan har slagit midnatt – och bara några meter från mig har en dj börjat spela. Ett dussintal personer flockas framför honom, först tror jag de ska dansa men sedan sätter de sig på stolar framför båset. Jag beundrar dj:n genuint för den entusiasm han hanterar mixerbordet med när han spelar en techno-remix av introt till Bumbibjörnarna. Men det är inte bara technon som är apart, märker jag. När refrängen kommer, ”för här kommer bumbibjörnarna!”, tar en kraftig tenorstämma över från ingenstans. Jag tittar upp från datorn och ser en ensam man i keps som har ställt sig framför dj-båset och sjunger ”Stad i ljus” a cappella för full hals så det dånar i den enorma hallen. Han sjunger bra och förtjänar mer än den matta applåden som följer.
Han vill vara fullständigt anonym, men kan berätta så mycket som att han bor inom tio mils radie från Borlänge. I femton år har han besökt Dreamhack, inte för gejming – han är helt ointresserad av det – utan för att sjunga. Traditionen föddes när E-type besökte festivalen 2011. Av en slump fick dalmasen micken av eurodance-legendaren och imponerade stort när han sjöng med i en av hans låtar. Själv har jag precis fått bevittna årets enda gig, för i andra sammanhang uppträder han aldrig offentligt. Han är nöjd, för sedan Dreamhack flyttade till Stockholm har han vid flera tillfällen blivit utkastad av vakterna när han har tagit ton. Det är inte som förr, konstaterar han med något sorgset i rösten.
Det var länge sedan lanet peakade som kulturfenomen. Av samma anledning som folk strömmar filmer i stället för att gå på bio sitter väl folk hemma och spelar i stället för att kånka med sig en tung dator till en Stockholmsförort
Tillbaka vid datorn fortsätter jag spela WoW, men klockan är ett på morgonen och flera lanare verkar redan ha dragit sig tillbaka för natten. Jag börjar klippa med ögonen, men vaknar till liv av att någon knackar mig på axeln. En finnig femtonåring håller fram ett papper framför mig och flinar. Det är en enkät, men en märklig sådan, för den innehåller inte ens en fråga, bara två svarsalternativ: ”tits” och ”ass”. Han är definitivt en nörd, fast kanske snarare radikaliserad incel än charmig datanörd.
Kanske har jag kommit för sent till festen, tänker jag och packar ihop datorn. Det var länge sedan lanet peakade som kulturfenomen. Av samma anledning som folk strömmar filmer i stället för att gå på bio sitter väl folk hemma och spelar i stället för att kånka med sig en tung dator till en Stockholmsförort. Rimligt, kanske. Samtidigt har jag svårt att finna en naturlig plats för den sjungande dalkarlen utanför lanets sociala undantagstillstånd. För i alla subkulturella gemenskaper finns det kufar som inkluderas på ett sätt de inte blir i det övriga samhället. På fotbollsarenor, i kyrkor, och ja, på lan.
På väg ut hejdas jag av en målbrottsröst som frågar om jag har någon läsk att sälja. Han är torr i halsen och har slut på energidryck sedan länge. Jag svarar nej, men passar på att fråga honom vad det bästa med Dreamhack är. ”Elgigantens giveaway”, svarar han tvärsäkert.
Läs mer:
”De realistiska spelen uppvisar en romantiserad bild av krig”
Myra Åhbeck Öhrman: Jag förstår varför spelare har börjat överge ”The sims”
Tv-spel ska locka unga till Bokmässan nästa år
