När Donald Trump ställde upp i presidentvalet första gången gjorde satirtecknaren Paul Noth en bild för The New Yorker. Där finns en valaffisch med en kostymklädd varg och budskapet: ”Jag kommer att äta upp er”. På fältet nedanför svarar de betande fåren: ”Han säger som det är.”
Med några få streck sammanfattade Noth inte bara Trumps politiska gärning utan också hur omvärlden hela tiden låter honom komma undan. I valkampanjen förra året berättade han om allt han ville göra som president: deportera så många invandrare som möjligt, även sådana med laglig rätt att vara i USA, införa vansinnestullar mot omvärlden, hämnas på sina fiender och avskaffa centrala delar av den amerikanska demokratin. I seriösa medier viftades inte sällan det värsta undan med att han säkert överdrev, medan hans väljare gillade att han talade klarspråk.
Ändå är politiken inte det centrala i det här nya landskapet. Det är i stället hur Trump och den högerradikala och auktoritära rörelsen helt kopplat loss från traditionella normer om att åtminstone försöka framstå som moraliskt rimliga.
Den som upprörs över nazihälsningar, trollkonton eller inhumana politiska förslag är bara ”ägd”, ”triggad” och en hopplös loser.
Vi ser det i Sverige också, när gaphögern hånskrattar åt ”godhetssignalering”, en etikett som numera klistras på alla försök att upprätthålla ett gott samhälle. Den som upprörs över nazihälsningar, trollkonton eller inhumana politiska förslag är bara ”ägd”, ”triggad” och en hopplös loser.
Det enda som erkänns som en last är dubbelmoral, om en miljöpartist exempelvis använt en farlig färg till båten. Om man däremot står öppet för sitt pengabegär, svaghetsförakt eller hat mot utsatta minoriteter är dödssynderna mer att se som en meny att fritt välja ifrån. Eller som radikalhögern säger: empati är en illgärning.
Det är såhär man bör förstå den amerikanska regeringens öppna korruption. ”Bara en lågbegåvad person skulle tacka nej till ett väldigt dyrt flygplan”, sade Trump om det plan för 4 miljarder kronor som han precis fått från oljestaten Qatar. Att det är olagligt för en president att ta emot en sådan gåva spelar ingen roll, inte heller de uppenbara säkerhetspolitiska riskerna eller att justitieminister Pam Bondi fram till nyligen var välbetald lobbyist för Qatar.
Att det är olagligt för en president att ta emot en sådan gåva spelar ingen roll, inte heller de uppenbara säkerhetspolitiska riskerna
Presidentens affärer i kryptovaluta är kanske lite mindre iögonenfallande, men sedan han drog igång dem, strax efter valvinsten, har privata investerare och främmande nationer drivit upp Trumpfamiljens förmögenhet med flera miljarder dollar. Nu senast var det Förenade Arabemiraten som gjorde en miljardinvestering via Trumpfamiljens kryptoföretag. Samtidigt lovade Trump att stora köpare av den egna kryptovalutan $TRUMP skulle få äta middag med presidenten och besöka hans golfbana.
Det är en etablerad norm i demokratiska samhällen att valda ledare inte ska använda sina ämbeten för att berika sig själva. Sådant har förvisso både höger- och vänsterpolitiker emellanåt gjort ändå genom historien. Skillnaden är att Trump inte ens låtsas. De som kritiserar hans flygplansgåva är bara ”world class losers”.
Det här är inte bara en fråga om personlig (o)moral, det är såhär Donald Trump vill att politiken ska fungera. I stället för fria marknader och lika regler för alla vill han ha vasaller, som tvingas underkasta sig hans vilja och smörja hans plånbok för att kunna bedriva sin verksamhet.
Trump-administrationen har förresten både lagt ner justitiedepartementets enhet mot kryptokriminalitet och pausat arbetet mot utländska mutor. Det är onekligen transparent.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Senaste AI-trenden är tänkt att trösta – men är fortfarande nekromanti
Gina Gustavsson: Techeliten vacklar – kanske gjorde pestråttorna människorna en tjänst?
