I förra veckan firades rosh hashana, det judiska nyåret. Högtiden har också ett annat namn, som minner om en mer uppfordrande Gud: yom hadin – domens dag. Då avgör enligt skrifterna den evige domaren människornas öde.
De alltigenom onda hamnar i Dödens bok, de alltigenom goda i Livets. Alla vi andra, felbara och skröpliga som människor plägar, har därefter fram till yom kippur på oss att tänka över våra val och misstag för att be om ursäkt och vända tillbaka till den rätta vägen. Jag har alltid älskat att det finns en gudomlig ångervecka.
Alla judiska högtider handlar om att minnas. På pesach ska man minnas uttåget ur Egypten, på chanukka återinvigningen av templet i Jerusalem.
Alla judiska högtider handlar om att minnas. På pesach ska man minnas uttåget ur Egypten, på chanukka återinvigningen av templet i Jerusalem. De berättelser som högtidlighålls kretsar i allmänhet kring smärta som åsamkats det judiska folket och glädjen när den övervunnits. De här tio dagarna är annorlunda. Det som ska övervinnas nu är de egna mörka sidorna för att kunna rikta sig mot ljuset.
Trots att tiden ska ägnas åt självreflektion kan jag inte kväsa den ogudaktiga impulsen att också tänka på andras synder. För det har varit ett fruktansvärt år.
Judar har förstås inte större ansvar för det gångna årets illgärningar, vare sig de riktats mot israeler eller palestinier, än vilken annan folkgrupp som helst. En specifik person, däremot, har ett distinkt ansvar som han hittills inte velat komma ens i närheten av.
Skänker Netanyahu en tanke till hur han i många år aktivt bidrog till Hamas maktposition i Gaza, och såg till att pengar till dem flödade in via Qatar?
Så hur hanterar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu sina botgöringsdagar? Skänker han en tanke till hur han i många år aktivt bidrog till Hamas maktposition i Gaza, och såg till att pengar till dem flödade in via Qatar? Hur är det med det enorma misslyckandet att upptäcka Hamas terrorplaner inför den 7 oktober och den katastrofala senfärdigheten när attacken väl var ett faktum? Hittills har Netanyahu vägrat tillsätta en oberoende kommission för att titta på vad som gick fel.
Den militära aktionen mot Gaza må ha varit hur rättfärdigad som helst, men med minst 25 000 döda, stoppad humanitär hjälp trots akuta behov och en hel region lagd i grus måste väl också de ytterst ansvariga ställa sig frågor om hur kriget har bedrivits? Hur Netanyahu tänker på sin oförmåga att få hem gisslan vågar man knappt gissa.
Att ha tagit in extremister som ministrar och dessutom givit dem ansvaret för ockupationen av Västbanken – något de främst hanterat genom att beväpna de illegala bosättarna – skulle onekligen kunna vara ytterligare en punkt på premiärministerns ångerlista.
Netanyahus botgöring är nu inte min sak. Som de flesta andra, oavsett religion, har jag fullt av egna felsteg att ångra och be om ursäkt för. Men när nu Gud pekat ut en särskild tid för detta, med uttalad deadline på fredag kväll, kan man inte låta bli att undra.
Läs mer:
Erik Helmerson: Avskyvärt att svenska judar straffas för Israels krig
Amanda Sokolnicki: Kajsa Ekis Ekman tror att hon är modig som sörjer döda terrorister
