För bara 79 pund kan man via brittiska BBC få gå en skrivarkurs hos ingen mindre än Agatha Christie! Christie har sålt mer än två miljarder böcker och hennes huvudpersoner, Miss Marple och Hercule Poirot, är älskade i hela världen. Att få lära sig skrivandets ädla konst direkt från en sådan gigant vore förstås en dröm.
Problemet är bara att Christie har varit död i snart 50 år. Det är alltså inte hon som sitter där bakom katedern utan en skådespelerska, Vivien Keene, som med hjälp av AI manipulerats att se ut och låta som Agatha Christie en gång gjorde. Manuset som Keene framför, med tips på hur man bygger karaktärer och intrigvändningar, är däremot inte AI-producerat utan framtaget av Christiekännare utifrån författarens egna ord i brev och intervjuer.
Christies efterlevande är med på projektet, så här finns inte det annars så vanliga problemet med AI i underhållningens tjänst: att man utan att vare sig fråga eller betala snyltar på verkliga författare och konstnärer. Eftersom manus gjorts av människor har man också undvikit risken att gissningsleksmaskinerna bara hittat på saker och lagt i Christies mun.
Vi är så lättlurade av de stora AI-modellernas förmåga att härma språk att vi glömmer bort det som ger språket mening – vi själva och våra känslor
Ändå finns det något obehagligt i alltihop. När jag tittar på en snutt från kursen ser ”Agatha Christie” märkligt robotlik ut. Keene har sagt att hon var tvungen att sitta blickstilla och titta rakt fram under hela inspelningen, eftersom de enda filmer som finns på Christie är i den vinkeln så annars skulle AI-manipuleringen inte fungera. Det är dessutom svårt att förstå vad AI-komponenten ger som man inte hade kunnat få om Keene exempelvis anlitats för att spela Christie. Ni vet, sånt som skådespelare brukar göra.
Då bortser jag dock från den nekromanti som blommat upp genom artificiell intelligens. Det finns en uppsjö sorg-botar som genom AI låter efterlevande prata med en fejkad version av den döde. Vi är så lättlurade av de stora AI-modellernas förmåga att härma språk att vi glömmer bort det som ger språket mening – vi själva och våra känslor.
Bara häromdagen spelades en film upp i en mordrättegång i Arizona där ”offret” riktade sig direkt till den som dödat honom och talade om sin tro på förlåtelse. Domaren blev rörd: ”Jag kände att det var genuint”.
Men det var det ju inte! Det var offrets syster som hade matat AI med filmer på sin döde bror och bestämt vad han skulle säga. I det här fallet känns det kanske mysigt med ett budskap om förlåtelse, men en anhörig skulle lika lätt kunna få en mördad släkting att kräva blodshämnd i fyra generationer. I ingetdera fallet skulle det säga något alls om vad den döde tyckte.
Läs mer:
Max Hjelm: Högern drömmer om kuddkonst – svenskarna älskar det splittrande
Susanne Nyström: USA-ambassaden ställer absurda krav på Stockholms företagare
