När man i dag talar om barn och unga med könsdysfori – upplevelsen att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön man ansågs ha vid födseln – finns det två radikalt olika perspektiv. På ena sidan finns en medial berättelse om hur antalet transungdomar ökat dramatiskt och att vården med vårdslös lättsinnighet proppar i dem hormoner och därefter i snabb takt lotsar dem vidare mot irreversibla ingrepp. Dessa unga är förvirrade och måste skyddas från att förstöra sig själva, ropar diverse aktivister.
På den andra sidan finns barn som Ludwig, som redan väntat i tre år på att få vård för sin könsdysfori och som drömmer om att kunna leva som en vanlig tonårskille (DN 13/9). Hans fall är inte ovanligt. Kötiderna in i transvården är ofta flera år. Sedan följer långa och omfattande utredningar innan man eventuellt kan få behandling, som dessutom sällan kan påbörjas före 18-årsdagen.
Kötiderna in i transvården är ofta flera år. Sedan följer långa och omfattande utredningar innan man eventuellt kan få behandling.
I Sverige införde nämligen Socialstyrelsen 2022 nya regler för både regelrätt hormonbehandling och så kallade stopphormoner, som skjuter upp puberteten och därmed kan ge barn med könsdysfori lite extra tid att fundera innan kroppen utvecklas. Hormoner får numera bara ges till den under 18 i samband med medicinska studier.
I Storbritannien har man också nyligen både förbjudit stopphormoner för transungdomar och drastiskt minskat möjligheten till könsbekräftande hormonbehandling. Detta efter att en stor översiktsstudie publicerades i april, som gick igenom vetenskapen bakom transvården för unga.
Eller det var i alla fall vad studien, som leddes av barnläkaren Hilary Cass, skulle göra. Hennes slutsatser – att medicinsk transvård av unga saknar vetenskapligt stöd och därför bör stoppas – har hyllats av antitransdebattörer i hela världen. Men om man tittar på forskningen bakom är det svårt att se vad hon baserar den bedömningen på.
Cass-rapporten är förvisso inte så dålig som en del transaktivister hävdat. Hon påstås exempelvis grundlöst ha uteslutit forskning som visar att transvård fungerar, men vad jag kan se har man gjort fullt rimliga bedömningar av vilka studier som faktiskt säger något viktigt. För tyvärr finns det alldeles för lite bra forskning om det här, transvård för unga är en relativt ny företeelse och det tar tid innan tillräcklig kunskap byggs upp.
Transungdomar som får hormoner får minskad depression och ångest och blir dessutom mindre självmordsbenägna.
Det märkliga ligger i bedömningen av de studier som kvalat in. För även om det vetenskapliga underlaget är litet så visar all relevant forskning om stopphormoner att de antingen hjälper eller inte gör någon skillnad. Ingen studie uppvisar negativa effekter, men rapporten lyfter ändå en potentiell risk för hjärnskador. Detta utifrån en enda studie, på möss som fått könskörtlarna bortopererade.
Gällande könsbekräftande hormoner är forskningsläget lite bättre och där visar alla studier Cass själv tar upp att behandlingen förbättrar könsdysforin och minskar depression och ångest. Transungdomar som får hormoner blir dessutom mindre självmordsbenägna. Ändå hävdar rapporten att forskningen spretar och rekommenderar att all sådan behandling stoppas.
Det konstiga slutar inte där. Cass-rapporten, som skulle vara en strikt sammanställning av existerande vetenskap, lyfter också frågan om huruvida nätporr kan ge könsdysfori, och hänvisar till en (1) åsiktstext av en psykiatriker som är aktiv motståndare till transvård. Den hävdar vidare att antalet som ångrar transvård kan vara mycket större än vi hittills trott, grundat på texter av personer som öppet rekommenderar omvändelseterapi.
Den oro som finns om att barn hetsas in och genom transvård är alltså helt felriktad.
Rapporten ger dock en viktig insikt. När den tittade på de drygt 3000 barn och unga som sökte transvård i Storbritannien 2009-2021 kunde de nämligen se att bara 22 procent fick medicinsk behandling. Väntetiderna var på flera år och det krävdes i genomsnitt 6,7 läkarbesök innan man ens blev remitterad vidare dit där behandling kan ges. Den oro som finns om att barn hetsas in och genom transvård är alltså åtminstone i Storbritannien helt felriktad.
Inte heller i Sverige stressas någon vård fram. Tvärtom förnekar vi på tveksamma grunder ungdomar hormoner som dramatiskt kan förbättra deras liv. Ludwig kommer tyvärr att få fortsätta vänta.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Var inte så rädda, brukade vara Agnes Wolds budskap – nu har hon ändrat sig
Lisa Magnusson: Där vi ser en fin kärlekshistoria ser den iranska regimen något avskyvärt
