Till skillnad från vad många tror är det viktigaste i en demokrati inte rösträtt och formella fri- och rättigheter. Visst, utan dem kan en demokrati inte finnas. Men det räcker inte.
Kanske var 1900-talets framgångsrika demokratisering rentav lika mycket en lycklig slump som ett resultat av ideologiska visioner och enträgen kamp. Och kanske är det därför vi så ofta famlar när vi försöker förstå demokratins tillbakagång, från USA till Ungern och Turkiet.
För parallellt med de fria valen, medborgarna och medierna finns en annan process som är svårare att sätta fingret på. Låt oss kalla den ett fungerande offentligt samtal. Den brittiske journalisten och grundaren av det granskande journalistnätverket Bellingcat, Eliot Higgins, har beskrivit processen i tre steg.
Det första är verifiering. Man måste kunna komma fram till vad som är sant. I demokratier har det här hanterats av både vetenskapen och journalistiken.
När Los Angeles-polisen säger att demonstrationerna mot migrationspolisen varit lugna och fredliga hävdar Donald Trump att det råder total anarki och skickar dit militären.
Det andra är diskussion. Utifrån fastställda fakta om världen diskuterar både politiker och människor sinsemellan vilka problem som finns och hur de bör lösas. Man kommer inte alltid vara överens, kanske rentav sällan eller aldrig. Men en demokrati är fortfarande det bästa sättet att hantera det: majoriteten får bestämma, med respekt för minoritetens rättigheter.
Det tredje steget handlar om ansvarsutkrävande, både av politiker och av enskilda som brutit mot överenskomna lagar. Det har skötts genom rättssystemet när så krävs, liksom av medier och i val när folket kan rösta bort politiker som inte levererat.
Det här är en idealmodell, och våra demokratier har inte alltid levt upp till idealen. Ändå har grunden funnits, och oftast fungerat hyfsat. Så är det inte längre.
I stället för att diskutera lösningar på problem eller ens slåss om att formulera själva problemet handlar politik i dag alltmer om att presentera sin egen bild av verkligheten. När Los Angeles-polisen säger att demonstrationerna mot migrationspolisen varit lugna och fredliga hävdar Donald Trump att det råder total anarki och skickar dit militären. När officiell statistik visar att färre lever på bidrag och fler arbetar än på 30 år säger Moderaterna att allt fler är bidragsberoende.
I båda fallen anpassas verkligheten efter vad politikerna vill göra. I Trumps fall: sätta in soldater mot demonstranter medan svenska moderater vill skära ner bidrag och stoppa invandring.
När problemen är påhittade eller förvrängda är det lätt hänt att lösningarna inte hjälper. Men inte heller ansvarskrävandet fungerar utan allmän uppslutning kring vad som är sant. Och om folk märker konkreta försämringar i sin vardag kan man enkelt skylla ifrån sig i stället, på motståndare, media eller andra utpekade syndabockar.
Vi är olika mottagliga för desinformation, men alla är mer beredda att tro på sådant som stämmer med vad vi redan tycker.
Eliot Higgins lägger ansvaret för utvecklingen främst på sociala medier och den sönderbrutna offentligheten. Det är så lätt i dag att sprida både desinformation och andra felaktiga uppgifter och många får all sin information om världen från oklara källor i telefonen. Själva tekniken uppmuntrar dessutom det här, med algoritmer som premierar känslostormar och engagemang och aktivt leder människor djupare och djupare ner i vanvettets kaninhål.
På andra sidan finns både medvetet illasinnade aktörer, som ryska eller sverigedemokratiska troll, och influerare som mest försöker tjäna en hacka på att sprida vad som helst som ger uppmärksamhet och därmed annonspengar.
Vi är olika mottagliga för desinformation, men alla är mer beredda att tro på sådant som stämmer med vad vi redan tycker. En central faktor som påverkar risken tycks vara vår generella nivå av tillit, både till samhället och till våra medmänniskor. Det är viktigare än politisk tillhörighet, vilket märktes i hur enkelt det visade sig vara för vänsterhippies och högerradikala att förenas i konspirationsteorier kring covidvaccinet.
I Sverige litar vi generellt både på varandra och på våra myndigheter, men även här syns det som lett till utvecklingen i exempelvis USA. Det är ingen slump att sverigedemokrater sticker ut med sina låga tillitsnivåer. Att regeringen svarat på avslöjandet om SD:s trollfabriker med att titta åt andra hållet bådar heller inte särskilt gott framöver.
Läs mer:
Susanne Nyström: Moderaterna sa att de skulle effektivisera biståndet – nu göder de sin kompis
Isobel Hadley-Kamptz: Kanske är adoptionsskandalen så förfärlig att ingen tvingas ta ansvar
