Pressträffen i Vita husets rosenträdgård var som en Mello-redovisning från någon som floppade på ekonomiprovet i samhällskunskapen i nian. Olika skyltar, obegripligt babbel: ”Kambodja – 49 procent!” Det här är ingen kritik mot vare sig Mello eller folk med bristande förståelse för nationalekonomi, men som modell för handelspolitiken i världens största ekonomi skulle man nog önska något annat.
Det finns flera saker som Donald Trump säger sig vilja uppnå med sina chocktullar på omvärlden. 1) De kommer dra in massor av pengar till den amerikanska staten så att den kan finansieras med tullar i stället för skatter. 2) Folk kommer att sluta köpa saker från andra länder och företag kommer i stället lägga sin produktion i USA. Punkt ett och punkt två är tyvärr ömsesidigt uteslutande.
Trump verkar på riktigt tycka att den som köper en sak av någon annan blir bestulen.
Bortom de hemsnickrade ekonomiska teorierna finns här också, som så ofta med Donald Trump, ett uttalat hämndbegär. Han talade om att USA blivit ”plundrat, länsat, våldtaget och skövlat av länder både nära och fjärran”. För de flesta av oss är det svårt att begripa, men Trump verkar på riktigt tycka att den som köper en sak av någon annan blir bestulen. När amerikaner köper brasilianskt kaffe så stjäl Brasilien från USA. Nu ska de äntligen få plikta för det! Att kaffe inte ens kan odlas nästan någonstans i USA spelar ingen roll.
Det finns dock ytterligare en uppenbar poäng. Med höga tullar som utgångspunkt blir det avgörande för alla som vill handla att hålla sig väl med den som sitter på makten att utfärda undantag. Icke-demokratiska ledare har alltid använt både skatter och tullar som sätt att bestraffa folk de ogillar, och på motsvarande sätt använt undantag för att gynna sina vänner.
Den engelske kungen straffade exempelvis de upproriska nordamerikanska kolonierna med först en särskild stämpelskatt och därefter höga tullar på bland annat te. Det finns ett och annat i historieböckerna om vad det ledde till – Boston Tea party och så småningom den amerikanska revolutionen och grundandet av USA som nation.
Frihetsrevolutioner är dock inte det vanliga utfallet. De flesta människor är inte George Washington. I stället flockas i allmänhet näringslivsledare kring kungen, eller presidenten, för att försöka få fördelar. Vi har redan sett hur it-jättarna slutit upp kring Trump, nu vill han att också övriga företagare ska böja nacken och ödmjukt be om villkor som gör det möjligt att fortsätta verksamheten.
Med höga tullar som utgångspunkt blir det avgörande för alla som vill handla att hålla sig väl med den som sitter på makten att utfärda undantag.
Detta är motsatsen till en fri marknadsekonomi, där lika regler gäller för alla och den som har bäst produkter och smartast tillverkningssätt kan tjäna mest pengar. Men Trump avskyr fria ekonomier lika mycket som han avskyr annan frihet. Han vill ha makten att avgöra vem som kan bli rik, han vill ha den uppmärksamhet och underdånighet från andra som följer.
Han använder redan den här metoden mot universitet, juristbyråer och lokala styren för att tvinga dem till lydnad och lojalitet. Favörer och bestraffningar delas ut och dras tillbaka utifrån hur följsamma de är för presidentens nycker. För enskilda företag finns så mycket att vinna på att slippa tullchocken att många kommer att välja att kyssa ringen.
Trump verkar förvisso uppriktigt tro att höga tullar är fantastiskt för ett land och att han nu banar väg för en ny amerikansk guldålder. Som en parallell till Occams rakkniv bör man numera utgå från Donalds egen variant: den absolut dummaste förklaringen är nästan alltid mest sannolik.
Att han på köpet får ett hov av bugande oligarker är bara en härlig bonus.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Cory Booker visade att det finns hopp
Isobel Hadley-Kamptz: Det hjälper inte att vinna en Oscar, som palestinier har man inga rättigheter ändå