När man tittar på listan över Donald Trumps nyinförda tullar finns det en sak som sticker ut. I toppen av listan, med de allra högsta tullarna, finns flera av världens allra fattigaste länder. Madagaskar – med en bnp per capita på knappt 600 dollar – hamnade på hisnande 47 procent. Den lilla önationens export består främst av vanilj, som inte går att odla i USA, och vissa mineraler som används i batterier och elektronik.
Allra högst tullar fick Lesotho, som efter en fantastisk ekonomisk utveckling de senaste 20 åren mer än fördubblat sin bnp per capita till omkring 900 dollar. Ett viktigt skäl är det särskilda handelsavtal som USA slöt 2000 med ett antal länder söder om Sahara. I utbyte mot en kontinuerlig utveckling mot demokrati, marknadsekonomi och bättre skydd för mänskliga rättigheter fick de exportera bland annat textilprodukter till USA helt utan tullar. Det har lett till en livskraftig textilindustri, som nu sannolikt kommer tvingas lägga ner.
Det säger sig självt att världens fattigaste länder inte har råd att importera särskilt mycket från ett av de allra rikaste.
Att det ser ut så här är inte en slump. Tullarna beräknades ju utifrån handelsobalansen – hur mycket ett land exporterar till USA minus hur mycket man importerar därifrån. Det säger sig självt att världens fattigaste länder inte har råd att importera särskilt mycket från ett av de allra rikaste.
Inom vänstern har många kritiserat frihandeln som ett sätt för väst att suga ut resten av världen. Om man tittar på siffrorna är det dock uppenbart att de utvecklingsländer som fått möjlighet att satsa på sin exportindustri dramatiskt har lyckats höja sin levnadsstandard. Nu är den välståndsutvecklingen i akut fara.
Det här är heller inte Trump-administrationens enda dråpslag mot världens mest utsatta. Med nedläggningen av biståndsorganet USAID försvinner den största källan till finansiering av hivbehandling i fattiga länder, något som enligt FN kommer att leda till miljontals döda.
I exempelvis Lesotho är en fjärdedel av befolkningen hivsmittad. Genom främst amerikanska program med bromsmediciner och förebyggande behandling har det ändå gått att hantera. Smittan är inte längre en dödsdom för de drabbade, med de enorma mänskliga och ekonomiska kostnader som följer. Smittade kan arbeta, kan skydda sina barn från att bli smittade i sin tur. Om den biståndsfinansierade vården försvinner riskeras alltihop.
EU skulle kunna kliva in, men i stället sänker vi också vårt bistånd. Snarare blir det Kina som fyller hålrummet. President Xi Jinping kommer knappast vilja ha demokrati och mänskliga rättigheter i utbyte.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Trumps tullar är ekonomisk idioti – men ger honom mer makt
Isobel Hadley-Kamptz: Cory Booker visade att det finns hopp
