Man ägnar några år åt att skriva en bok. Man mejslar fram den genom olika versioner, tills man tycker att den är så bra den kan bli. Inte perfekt, men man har kommit så långt man kan med just detta projekt. Det är ingen ”bebis” som ska ”förlösas”, men under en stund är manuset det viktigaste i ens liv bortsett från de mänskliga relationerna. Till och med tycker man sig kanske ha utvecklats, blivit bättre med åren. I så fall kan man vara nöjd.
Men det tar ju inte slut där. Någonstans hyser man såklart en förhoppning om att folk ska gilla den, se det man själv ser, eller åtminstone se något. I så fall behövs någon form av offentlig exponering. Men man är redan inställd på att den kommer vara lågmäld.
Det går att skylla bristen på synlighet på några saker, som att ens förläggare valde ett idiotiskt recensionsdatum dagen innan valet (God bless you ändå, Emanuel) eller att just denna bokhöst är full av uppburna författare som släpper sina böcker samtidigt, precis innan bokmässan. Man har också tvingats inse att man glidit in i en kategori av författarskap som tuffat på ett tag, ej hackat men inte heller malet, och som därmed inte förpliktigar till samma engagemang som till exempel en ung debutant. Ingen ”behöver” längre bry sig.
Men det är omöjligt att inte bli besviken när resultatet inte är lågmält, utan obefintligt. Öronbedövande tystnad. Till och med ens egen tidning, Aftonbladet, låter tiden passera, där man i stället recenserar sådant som ”behöver” recenseras.
Så kommer till sist gästrecensionen i den egna tidningen. Jag befinner mig på Irland i ett skum av mörk öl och skaldjur, och öppnar telefonen precis när jag vaknat. Det första man ser är betyget: två plus. ”Godkänt”, enligt Aftonbladets skala. På förhand har man tänkt: snälla, åtminstone en trea.
En varm ström genom kroppen. De flesta av mina vänner och bekanta har inte vaknat än, men jag tänker på dem som kommer se betyget, dra in luft mellan tänderna och tänka: ”Aj då”. Eller de bekanta som kanske inte tycker om mig, och som också drar in luft mellan tänderna, men av skadeglädje. Som jag själv kan göra i motsvarande situationer.
Med andra ord: det är pinsamt. En skam vars omedelbara effekt är att man ångrar allt. Ångrar boken, ångrar att man ens sysslar med detta. Går det att stanna kvar på Irland? Hur länge har jag råd att vara borta, kan man möjligen få jobb på någon pub som inte kräver medborgarskap?
En författare skriver en bok och riskerar därmed att få den kritiserad, om man nu ens har turen att bli recenserad. Så är det. Men jag tänker på det klassiska citatet från filmen ”Birdman”, där skådespelaren Riggan Thomson konfronterar den recensent som ska såga hans pjäs: ”You risk nothing”. Han är en självklar förlorare, trots att han till slut får säga det han vill till kritikern. Att inte gå till svars mot en recensent är en regel som om inte annat finns till för författarens skull, eftersom man inte kan vinna. Men vad fan, det är ju ändå ingen som bryr sig om boken, så hur mycket har man egentligen att förlora?
Jag går tillbaka och läser recensionen några veckor senare, för att se om den är så hemsk som jag minns. Det visar sig att texten inte är så farligt negativ. Däremot är den dum, som i korkad. Hon är vagt uttråkad av miljöbeskrivningarna, och ogillar att boken vid något tillfälle skiftar tempus. Handlingen redovisas, sedan konstateras att det rör sig om självbiografisk autofiktion. Men det är ”väl skrivet”.
Ångrar boken, ångrar att man ens sysslar med detta. Går det att stanna kvar på Irland?
En etta i betyg hade varit mer givande – i så fall hade boken per definition väckt känslor. Det här är en ton som signalerar, med armarna i kors: jag bryr mig inte. Jag ser vad du gör, och jag tänker inte gå med på det. Skriven av GP:s kulturredaktör Jenny Högström vars arbete tycks gå ut på att någon gång i månaden sticka ut huvudet och kommentera en ”litteraturdebatt” där hon är fyra eller femma på bollen, med samma himlande ögon, som att hon egentligen skiter i vilket, men nu kräver jobbet att jag nedlåter mig till en kommentar.
Hoppsan, jag tappade visst tråden lite där.
I boken använder jag några korta biografiska beståndsdelar, och spinner vidare romanen utifrån det. Jag gör så för att jag gillar det, och mot bättre vetande, eftersom jag sedan länge förstått att kritiker hatar det. Men denna bit av boken är på kanske en halv sida. Det krävs med andra ord ett rejält ensidigt fokus för att lägga till ”auto” före ”fiktion”.
Nu kan man inte kräva att varken Jenny Högström eller någon annan recensent ska ha förkunskap om mitt privatliv för att kunna tolka boken, men man kan kräva att hen inte är så dum, lat och fantasilös att man inte ägnar den tolkningen allt sitt utrymme.
Att pissa på autofiktionen är så socialt accepterat att det besparar kritikern mycket tid och analys
Så varför gör hon det? Hon konstaterar att huvudpersonen i boken lever helt socialt isolerad medan jag, alltså den riktiga människa som skriver detta, verkar ha ett rätt rikt socialt liv. Vad bra för alla inblandade i så fall, det kanske till och med hade kunnat funka som indikator på att man kan släppa autofiktionsspåret?
Men varför skulle en kritiker göra det krångligt för sig? Som att typ… ägna en tanke åt att tolka texten, att försöka förstå vad den vill säga. Det räcker ju med autofiktionsstämpeln så är man klar: boken är en slappt förtäckt version av mitt eget liv, därför räcker en slapp recension.
Mot denna typ av kritik kan författaren inte försvara sig. Antingen är man en feg tönt som inte vågar erkänna att allt är sant, eller så är man en uppmärksamhetssökande hora. Att pissa på autofiktionen är så socialt accepterat att det besparar kritikern mycket tid och analys. Man har lagt några år på att skriva en roman. Kritikern lägger några timmar på att läsa och feltolka. Skickar fakturan och går vidare.
Det finns faktiskt en poäng här som går bortom mig själv: nästa gång kritiker tjatar om självupptagna författare hoppas jag att ni betänker risken att det inte är vi som inte kan hitta på. Det är ni som inte kan läsa.
Läs mer från DN:s kulturdebatt.