Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Okej, det finns inget mer utnött och sönderbläddrat än Kris, åtminstone inte i modern svensk kulturtidskriftshistoria. Det första numret kom 1977, inspirationen var fransk och i redaktionen fanns litterära original som Stig Larsson, Anders Olsson och Horace Engdahl.
Men när den sistnämnda intervjuas om Kris i podden ”Gästabudet” – eller, tja, håller en monolog på cirka 84 minuter – är det inte bara intressant som en studie i självmytologisering.
Tvärtom är avsnittet nostalgisk lyssning i uppfordrande bemärkelse. Tajmningen är i alla fall perfekt, lagom till spaningstexterna om postdigital längtan och renässansen för analog kultur.
Varför skulle man inte vilja starta en kulturtidskrift även 2025? Eller annars: läsa en?
Engdahl konstaterar att 1970- och 80-talet hade ett mer förlåtande kulturklimat, som gjorde det lättare att hanka sig fram som obemedlad intellektuell. Men när han berättar om det idoga redaktionella arbetet, de högtflygande ambitionerna och den tidsödande logistiken nickar jag och hummar med. Varför skulle man inte vilja starta en kulturtidskrift även 2025? Eller annars: läsa en?
Sveriges kulturtidskrifter har länge varit styvmoderligt behandlade, hävdar sig inte i den så kallade uppmärksamhetsekonomin. Men de innehåller ofta mer upplysande läsning än våra uppkopplade flöden.
Att det ständigt kommer nya limbundna titlar och klammerhäftade fanzine vittnar om att även yngre generationer vill tänka och uttrycka sig bortom plattformarna, algoritmerna och de stora språkmodellerna. I samtiden känns bläddrandet som en frisk fläkt.
Läs mer: DN Kultur väljer: Nio omistliga svenska kulturtidskrifter
