I fjol pågick en kryptisk men livaktig debatt om ung poesi. Eventuellt var den nya generationen alltför ironisk, grabbig eller Stockholmsnärsynt. Men det hävdades även att dessa festfixande diktare har gjort poesin sexig igen.
Nu när Sveriges Radio Drama satsar på Shakespeare återfinns flera unga poeter bland upphovspersonerna, inklusive deras skyddshelgon Elis Monteverde Burrau. Kanske får det betraktas som ett försök att göra teatern ”sexig” igen?
Det är jag rent principiellt för (livlöshet är ett mycket sämre alternativ). Även om den pågående radiosatsningen, ”där några av Sveriges skarpaste samtidsskildrare sätter Shakespeares verk i en nutida kontext”, i och för sig inte lanseras som teater utan kategoriseras som ”ljuddramaserie”.
Resultatet är rätt så rappt, roligt och otvunget. Höstens nytolkning av ”Macbeth” skildrar maktstrider i greentech-världen, där kampen för att rädda planeten med nanoteknik kompliceras av storleken på de inblandades ego. Nysläppta ”Stormen” följer svenska politiker strandsatta på grund av klimatkrisen. ”Okej, hur mycket för mig att processa?” utbrister Miranda (Helmon Solomon) när hon inser att pappa Prospero (Johannes Kuhnke) varit moderat statsminister i ”det gamla Sverige”.
Det är dock en händelse som ser ut som en tanke att Sara Stridsberg är den enda profilerade teaterförfattaren i Sveriges Radio Dramas namnkunniga uppställning.
Nyligen skrev DN:s kritiker Lisa Boda om ”en förlorad generation” (12/12). Sänkta anslag och höjda kostnader hotar helt enkelt återväxten av dramatiska texter. Lyckligtvis finns ännu lysande undantag. Till exempel Fanny Lindstedt Grahns ”Vinterpjäsen”, som hade premiär innan jul på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Pjäsen är en lek med Tjechov, men sätter inte ett klassiskt verk ”i en nutida kontext” lika mycket som den återuppfinner eviga frågor.
Bara som ett tips, till Sveriges Radio Drama och andra institutioner, med förhoppning om en ny vår för ung dramatik.
Läs också:
Här är tio föreställningar att se fram emot i vår
