Utsikterna för evigt liv har aldrig varit ljusare. Åtminstone om man ska tro så kallade transhumanister och framtidsforskare som föreställer sig att medicinsk eller digital hackning kan hjälpa människan att trumfa dödsögonblicket.
På Moment teater i Stockholm spelas ”Dödshatarna” i höst, pjäsen handlar om en grupp människor med tusenårsdrömmar. De träffas för att diskutera de senaste rönen om livsförlängning – men också för att bara umgås eftersom forskning tyder på att starka sociala band ökar våra överlevnadschanser.
Evigheten har alltid varit en tuff utmaning för den flyktigaste konstformen – teater och dans äger ju rum i stunden, för att aldrig mer återvända. Det betyder inte att scenkonsten skulle vara historielös. Tvärtom kan man vända på resonemanget och konstatera att den aldrig verkar komma över det förflutna.
I höst dansar till exempel slavpojken som blev hovtjänare, och tilldelades namnet Gustav Badin, med Kungliga Baletten i ”Gustavia”. Därmed blir uppsättningen en dubbelexponering av institutionen som hans namne och bonusbror Gustav III grundade 1773.
I ”Folkets fiende” på Uppsala stadsteater hamnar Henrik Ibsens visselblåsardrama mitt i samtiden, när en larmrapport hotar stadens nya spaanläggning. Vidare gör Västerbottensteatern en föreställning baserad på Mats Jonssons seriealbum om hans nyupptäckta samiska arv och så blir det spännande att se hur Mina Salehpour omtolkar den stora depressionsromanen ”Vredens druvor” på Dramaten.
Höstens repertoar rymmer med andra ord många möjligheter att fördjupa sig i nuet och dået. Ja, sedan är det förstås ett utmärkt sätt att umgås. Bjud med en vän på ”Dödshatarna”, som utlovar ”satirisk existentialism” ackompanjerad av ”bitterljuva låtar om döden”. Kanske lever ni längre på kuppen.
”Vinterkriget. En skidbalett på rullskidor” av Bravo Toga
Turteatern i Stockholm, premiär den 1 september
Det bästa sättet att rivstarta scenhösten, och bearbeta finska vinterkriget 1930–40, måste vara att bege sig till ett kamouflerat tält och med hjälp av kikare och hörlurar följa en balett på rullskidor. Föreställningen, som nyligen hade hyllad smygpremiär på en scenkonstfestival vid Torne älv, kommer nu till Turteatern i Kärrtorp. Fast rättare sagt till Nackareservatet i närheten, där det utlovas ”intergenerationell healing” som ett sätt att ”hantera vår upprustande samtid”.
”Kung Lear” av William Shakespeare
Dramaten i Stockholm, premiär den 7 september
En gammal kung vill fördela riket mellan sina döttrar – och en sjuklig teaterman låter sin dotter överta regiuppdraget av ”Kung Lear”. Shakespeares tragedi blir metateater om arv och miljö på Dramaten i en uppsättning om eviga generationskonflikter. Med tanke på den tyska regissören Falk Richters lyckade insatser tidigare på nationalscenen (”Safe”, ”I am Europe”) är det lätt att få orimligt höga förväntningar. Peter Andersson garanterar i alla fall göteborgsk gravitas till titelrollen.
”Gatsby” av F Scott Fitzgerald
Göteborgs stadsteater, premiär den 14 september
I samband med biljettsläppet till Dario Fos ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” lanserade Göteborgs stadsteater en tematiskt anpassad prissättning: betala så mycket du vill. Tack och lov har det inte funnits några motsvarande prischocker inför premiären av ”Gatsby”, som handlar om en nyrik yngling med spenderbyxorna på. Det är den första svenska iscensättningen av F Scott Fitzgeralds hjärtekrossade roman från 1920-talets New York, spännande nog i regi av den hyllade ungraren János Szász.
”Livets efterrätt” av Peter Apelgren
Lorensbergsteatern och turné, premiär den 26 september
Inte nog med framtidslöftet Marcus Berggren häromåret hoppade av ståuppscenen, nu ger sig dessutom Peter Apelgren ut på avskedsturné. Till råga på allt såldes nyligen Lorensbergsteatern, efter 37 år i Galenskaparna och After Shaves regi, till den stockholmska nöjesdynastin von der Lancken. Kommer göteborgshumorn att klara sig? Med tanke på att Apelgren för några år sedan gjorde föreställningen ”Döden – andra sidan e ni klara?” lär det åtminstone skrattas under galgen.
”Händelsehorisonten” av Eva Rexed
Ö2 Scenkonst i Stockholm, premiär den 30 september
Dramatik på gränsen till verklighetsupplösning blir det i Eva Rexeds nyskrivna pjäs, som inte verkar ha lika mycket handling som en referenslista: Sophie Calles konstprojekt ”Exquisite pain”, William Basinskis musikalbum ”Disintegration loops” och MC Eschers bilder av omöjliga trappor. Snurrigt? Förmodligen, men kanske erbjuder Rexeds djupdykning i post-sanningens tidevarv en portal till något annat. Och scenkonstgruppen Lumor är ju inte sällan rätt lysande. Med Karin Foladi och Mattias Lech.
”Fanny och Alexander” av Ingmar Bergman
Teater Galeasen i Stockholm, premiär den 1 oktober
Häromåret gjorde Christina Schollin sensationell scencomeback i Meidal/Ohlins uppsättning av ”Macbeth” på Dramaten. I regiduons nya klassikertolkning på Galeasen blir väl inramningen mindre majestätisk men Schollin spelar återigen en hårt ansatt matriark. Och även om uppgörelserna i Uppsala inte är lika blodtörstiga som i Storbritannien är spökhistorien om teaterfamiljen Ekdahl också ganska grym. Med den här välpyntade ensemblen borgar det hur som helst för en högtidsstund.
”När vi var samer” av Mats Jonsson
Västerbottensteatern i Skellefteå, premiär den 12 oktober
Joakim Pirinen, Martin Kellerman och Liv Strömquist har redan tagit klivet från serierutan till scenen. Nu har teaterturen kommit till Mats Jonssons släktforskning ”När vi var samer”. Eller ”Guh lejmeh sámieh” som föreställningen heter på umesamiska – i Skellefteå får den två scenspråk. Så binds också berättelsen ihop om en farfar som tvingades ge upp släktens sätt att leva och ett barnbarn som först i vuxen ålder hittade hans renmärkesbevis. Dramatisering av Tora von Platen.
”Gustavia” av Amir Chamdin
Kungliga Operan i Stockholm, premiär den 18 oktober
Svenska koloni- och balettdrömmar var barn av samma tid. Därför är det många cirklar som sluts när berättelsen om Gustav Badin blir historisk dansföreställning. Slavpojken som kom från Karibien till slottet 1760 fick trots allt sitt svenska förnamn efter prinsen som strax därpå skulle bilda Kungliga Baletten. Det nedlåtande efternamnet betyder gycklare, men gissningsvis får han upprättelse när koreografen Pär Isberg möter den franska stjärndansaren Guillaume Diop i ”Gustavia”.
”Aniara” av Harry Martinsson
Skåne dansteater, premiär den 18 oktober
I rymden kan ingen höra dig skrika – men kanske se dig dansa? Moomsteatern, som gör scenkonst med skådespelare med intellektuella funktionsvariationer, gick senast ihop med konstnärsduon Lilith i performanceverket ”Bedårande förskjutning”. Nu samarbetar denna Malmöinstitution för första gången med Skåne dansteater i en symfonisk tolkning av Harry Martinssons diktepos. Regisserar gör Carl Knif som senast gjorde dansteater av Kafkas ”Processen” på Kulturhuset Stadsteatern.
”Jag offrar mig” av Ada Berger, Anna Vnuk och Stina Wirsén
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, premiär den 1 november
”Du är töjbar, stryktålig och sinnessjukt lojal.” Kontaktannonsen som utgör programtexten till ”Jag offrar mig” kittlar på helt fel sätt men förmodligen har medberoende aldrig varit lika roligt som i den här Ada Berger-regisserade föreställningen. I fjol slog Berger sina påsar ihop med Klungan i den gastkramande roliga ”Monstrets tid”, och den här gången samarbetar hon med koreografen (med mera) Anna Vnuk och illustratören Stina Wirsén. Belöningssystemet tackar och tar emot i förskott.
Läs också:
Tio deckare att se fram emot i höst
Tio böcker att se fram emot i höst
Tio biopremiärer att se fram i höst
