Isabella Hammads roman ”Vålnaden in”, nyligen översatt till svenska av Alva Dahl, följer en brokig teatergrupp i Ramallah som framhärdar under pressade villkor. Obekväma röster tystas, elen stängs av, men produktionen av ”Hamlet” är ändå igång.
Skådespelarna vädrar alla möjliga tolkningar. Prinsen är en martyr i frihetskampen, framhåller någon. Men vem befriar Hamlet egentligen när han mördar Claudius och ger bort tronen till Fortinbras? Frågan är om det innebär att Danmark symboliserar Israel eller Palestina.
Frågan är också om det finns någon plats för palestinsk teater. Sedan Hammads roman kom förra våren har situationen förvärrats, både innanför och utanför den omedelbara krigszonen. Den brittisk-palestinska författaren, som besökte Sverige förra veckan, har berättat att Gazakriget har hämmat hennes skrivande.
Men på tisdagskvällen uppstår – nästan – palestinsk teater på Dramaten. Jag skriver ”nästan” eftersom det handlar om gestaltade läsningar av tre författare, som är poeter snarare än dramatiker: Wesam Al Madani, Muhammad al-Zaqzouq och Somaya El Sousi. Kvällen är en del av satsningen Dramaten Doc, som under Dmitri Plax ledning lyfter fram texter från olika konfliktdrabbade områden.
Den halvfärdiga formen – fyra skådespelare i svarta uniformer med manuspärmar i händerna – är samtidigt en passande inramning. Det förstärker intrycket av att teatern, motsägelsefullt nog, kan fungera som en direktlänk till kriget. Eller åtminstone vara ett sätt att återupprätta offrens mänsklighet. Israel har stängt ute världens medier från Gaza, men på scenen hörs rösterna klart och tydligt, blir mer än namnlösa kroppar på grymma bilder.
Dramaten Doc är en påminnelse om varför ”jag ogillar folkmord, men” inte duger som hållning till lidandet. Särskilt stark blir läsningen av Muhammad al-Zaqzouqs berättelse ”Ett litet fönster från Gaza”, där en internflykting från Khan Yunis förundras över ett bokbord vid stranden och över att människor som svälter köper böcker. Sedan börjar han tänka på sina bokhyllor hemma och oroa sig över plundrare. Han hittar sin väns diktsamling i bokhögen, bläddrar ivrigt för att försäkra sig om att det inte är hans eget exemplar och minns tillbaka.
Varför läsa böcker? Eller ägna sig åt teater? Mannens svar: Det är en motståndshandling att inte låta sitt hjärta förvandlas till sten.
Läs också:
Isabella Hammad: ”Israeler slaktas – palestinier mister livet”
”Jag är ok” visar på den paradoxala vitaliteten i ukrainsk dramatik
