Vi är tillbaka i 1900-talets Tyskland igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. I Ernst Tollers ”Hinkemann”, som just nu spelas på Dramaten, försöker en man förgäves återanpassa sig till samhället efter första världskriget. Och vi vet ju alla vad som hände sen.
På teaterscenen fungerar det tyska århundradet som ett enda långt lärostycke, en bländande övertydlig varning i backspegeln. Fler nyliga exempel från repertoaren: ”En tysk mans historia” (Kulturhuset Stadsteatern), ”Die Leander” (Östgötatatern), ”Tysk höst” (Uppsala stadsteater) och så vidare.
Ibland blir det lysande teater, det är inte det. Men när ska den alarmistiska teatern flytta in på 2000-talet?
Kanske var det Lars Noréns ”7:3” från 1999 som saboterade alla försök till mer brännande närmanden av högerextrema rörelser. Förra våren skildrades turerna bakom kulisserna på Riksteaterns tragiska turné, hela vägen fram till Malexandermorden, i true crime-serien ”Smärtpunkten”.
Samtidigt som ”Smärtpunkten” sändes i SVT kraschade maskerade våldsverkare rakt genom fjärde väggen på Moment teater i Stockholmsförorten Gubbängen. Den 24 april sprejades pensionärer med rödfärg medan vänsterjournalisten Mathias Wåg angreps fysiskt. I Aftonbladet liknade han själv upplägget vid propagandavåld: ”Attacker som filmas för nätet och läggs ut i den underjordiska djungel av chattar som finns på plattformar som Telegram, X och Discord. Det är en ny nazistgeneration som har tröttnat på extremhögerns flygbladsutdelningar och demonstrationer.”
Det skulle göra attacken till den största nazichocken på en svensk teater sedan ”7:3”. Visserligen skedde den inte under en pågående föreställning, utan under en samtalskväll ordnad av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men det var ändå ett slags skådespel, om än med en annan avsedd publik än Moments stammisar.
När ”Smärtpunkten” debatterades i fjol återkom samma frågeställningar som vid fängelsepjäsens premiär. Till exempel kritiserades ju Norén, med flera inblandade, för att ”7:3” gav en plattform till nazister och nazismen. I dag är det omöjligt att undgå samma språkbruk och idéer i offentligheten, inklusive riksdagen. Snacket mellan Tony Olsson och hans kumpaner i serien är numera standard i random högerpodd.
Kanske är det för sent för alarmism. Men om någon konstform har förutsättningarna att osäkra och belysa samtidens spektakelartade chauvinism är det teatern, även om det kan krävas ny dramatik.
Läs fler texter om teater.
