Oskar Thunbergs ”Romantiken” balanserar på parodins rand. Det handlar om utstuderade heteroliv i den urbana medelklassens medelålder: män bakar bröd och samlar på Springsteenvinyl, kvinnor lyssnar på poddar om relationer. Med andra ord en sorts dominant igenkänningshumor, som går på autopilot i kulturen.
Just därför fungerar ”Romantiken” på Teater Galeasen lysande som dockteater. För det är som att någon annan manövrerar de här rollfigurernas vägval och tankemönster. Till exempel när Krister – med patenterad patetik – faller för en betydligt yngre kvinna, som också gillar ”Hungry heart”. Resultatet är fumligt, futtigt och futilt.
Alla är mer eller mindre fjärrstyrda av förväntningar och dirigerade av signalsubstanser (”Oxytocin” hette Thunbergs förra dockföreställning). Men de försöker också söka mening i Stagnelius dikter. Och under handfast och medkännande ledning av tre skådespelare, får dessa lealösa dockor egendomligt mycket liv. Hungriga hjärtan, tvingade att försaka.
Läs fler texter av Jacob Lundström
