I ett klassiskt avsnitt av Sommar i P1 2011 lanserade Ulf Brunnberg en tv-idé, som närmast var att betrakta som en motståndshandling till påstådd medial feminisering: ”Male channel”. Med andra ord en kanal uteslutande för män med tablåinnehåll som ”boxning, kampsport, motorsport, vetenskapsprogram, historieprogram” men däremot ”inte ett tips om samlevnad på mils avstånd”.
Att den 77-åriga skådespelaren har riktigt dammiga åsikter om medier är alltså ingen nyhet.
Men att Brunnberg har lyckats registrera varumärket ”Dynamit-Harry” hos Patentverket kom som en uppiggande överraskning. Målet: Stoppa den nya ”Jönssonligan”-filmen, som ska ha biopremiär på juldagen.
Det är komiskt förstås med tanke på att Ulf ”Vanheden” Brunnberg knappast kan ta åt sig äran för Dynamit-Harry. Rollfiguren dök upp i ”Jönssonligan & Dynamit-Harry” år 1982, men den bygger i sin tur på den danska filmen ”Olsenbandet slår till” från 1973 (med Preben Kaas i rollen som Dynamit-Harry).
I Danmark kom den sista spelfilmen om Olsenbanden 1998 – i Sverige saknar man tydligen en mer lysande plan för att locka publiken tillbaka till svensk film. Alltså har det blivit dags för den tredje nylanseringen av ”Jönssonligan”.
Brunnbergs skamgrepp är en oemotståndlig twist på filmbranschens vampyrliknande affärsmodell: att klamra sig fast vid gamla 1980-talskoncept.
Det är just besattheten av varumärken som har förvandlat stora delar av bioutbudet till ett inferno av immateriella rättigheter. Det gör det skrämmande lätt att humma med i Brunnbergs bittra mummel i ”Sommar i P1”: ”Nu har det väl ändå gått lite långt.”
Läs fler texter av Jacob Lundström