Jacqueline Woodsons mellanårsroman ”En trygg hamn” publicerades 2018 i USA, ett år efter Donald Trumps tillträde som president. Boken innehåller flera teman relaterade till det sena 10-talets politiska och sociala nyckelfrågor – massdeportationen av immigranter, polisbrutalitet och systematisk rasism – men genomsyras framför allt av en känsla av hopp.
”En trygg hamn” utspelar sig på en skola i Brooklyn, New York, där man bestämt sig för att testa något nytt. Sex elever med särskilda behov har plockats ut från sina klasser för att tillsammans med en entusiastisk lärare förbättra sina betyg. Flera av dem bär på tunga erfarenheter av rasism, våld och utanförskap och snart introduceras de för ”prateljen”, ett rum där de varje fredag ska sitta i ring och prata med varandra. Det finns inga riktlinjer för samtalen och heller inga övervakande vuxna. Efter ett par veckor börjar de avslöja sina problem och hemligheter för varandra.
Astrid Lindgren Memorial Award-vinnaren Woodson har skrivit över trettio böcker, varav de flesta är riktade mot ungdomar. Hon är dock mest känd för de prosalyriska memoarerna ”Brun flicka drömmer”. Likt i flera tidigare verk vill hon i ”En trygg hamn” visa på vänskapens och berättelsens helande kraft. I ungdomsböcker som ”Efter Tupac och D Foster” eller ”Närmar du dig mjukt” blir resultatet fantastisk. Där balanseras det hoppingivande budskapet med lika delar svärta, humor och förståelse för ungas verklighet.
När Woodson skriver för barn är hon emellertid inte alls lika balanserad. ”En trygg hamn” osar av den amerikanska barnkulturens tröttsamma sentimentalitet. Det går samtidigt inte att sticka under stol med att det, som alltid, är en njutning att läsa Woodson. Karaktärerna är fint utmejslade och deras berättelser verkligt gripande. Språket är i Alva Dahls översättning ljuvligt. I munnen på sex mellanstadieelever med inlärningssvårigheter blir det dock inte riktigt trovärdigt. Trots sina olika bakgrunder är de alla lika vältaliga och klarsynta. Jag blir heller inte övertygad av barnens förmåga att öppna sig för varandra. Deras terapeutiska samtal känns mer som en vuxen författarens våta dröm än verklighet.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
