Två gånger hade pojkvännen Johnathan von Fürstenmühl friat, båda gångerna hade han fått nej till svar. Johan Floderus slingrade sig. Han tog inte frågan på allvar och såg sig heller inte som en sån som gifter sig.
Sen ändrade han sig.
Det har nu gått ett år sedan Johan gick ner på knä i en hangar på Arlanda flygplats. Han var precis utsläppt från det fruktade Evinfängelset, i ett land där homosexualitet kan straffas med döden. Med statsministern och utrikesministern som häpna vittnen.
– Jag sa ja. Det var inte rätt tillfälle att säga nej, skrattar Johnathan.
Ett inramat foto från återföringen hänger på väggen i parets gemensamma lägenhet i Bryssel. De sitter tätt intill varandra i en grön soffa och tittar på bilderna från bröllopet som ägde rum i slutet av maj. Johan i en lindblomsgrön kostym och Johnathan i en gräddfärgad, i en grönskande barockträdgård i Blekinge.
På ytan syns inget av den mardröm paret gått igenom.
– Det är så märkligt att vara här nu. För ett år sedan organiserade jag stödkampanjer för att få Johan fri. Nu har jag precis upplevt den lyckligaste dagen i mitt liv, säger Johnathan.
Johan Floderus greps på Imam Khomeini-flygplatsen i Teheran i april 2022, anklagad för spioneri. Han hade varit i Iran en handfull gånger tidigare, som turist, språkstudent och i jobbet för EU. Den här gången hade han lämnat diplomatpasset hemma och åkt dit privat för att resa runt i landet tillsammans med några svenska kompisar. De hade besökt moskéer, palats och njutit av persisk mat.
I bilen på väg tillbaka till flygplatsen inför hemresan till Bryssel spelade taxichauffören AC/DC:s ”Highway to Hell”, som ett förebud om vad som väntade.
När Johan Floderus anställdes vid EU-kommissionen hade han gått en kurs för personal som verkar i riskområden.
– Den går igenom praktiska saker som vad man ska ha i en grab bag och hur man lägger om ett sår. Men det är svårt att simulera 200 dagar i isoleringscell, säger han.
I sin väska hade Johan presenter, badbyxor och ett exemplar av tidskriften The New Yorker.
Chockad och förvirrad fördes Johan Floderus bort av vakter. Han sattes i en isoleringscell där lamporna var tända dygnet runt.
Länge trodde han att den iranska regimen tagit fel person och snart skulle inse sitt misstag.
Men dagarna gick.
I början kom ångestattackerna ofta. Han stirrade in i de kala väggarna och tänkte på familjen i Sverige och Johnathan hemma i lägenheten i Bryssel. Skulle han få se dem igen?
Livet i isoleringscellen var händelsefattigt och följde strikta rutiner. Varje kväll serverades ett mål torftig mat, ofta konserverad fisk, eller kokt potatis och ägg i en mängd som knappt mättade. Duscha fick han göra två gånger i veckan.
Bristen på mänsklig kontakt och andra intryck fick honom nästan att tappa fattningen. Höll han på att bli galen?
Men Johan Floderus bestämde sig för att inte ge upp.
– Du trodde att jag skulle vara i sämre skick. Men jag kom ut starkare, säger Johan till Johnathan nu.
För att få tiden att gå promenerade Johan Floderus runt, runt i den lilla cellen. Han tränade sin kropp tills musklerna smärtade. Gjorde armhävningar, situps och lärde sig att stå på händer.
Och så läste han allt han kom över. Han utkämpade en ständig kamp för att få tag i böcker och tvingades förhandla med en viss fångvakt. Vakten hälsade honom med ”hej älskling” och kom med ovälkomna sexuella närmanden.
Läsningen blev ändå en sorts räddning.
– Jag lärde mig att anlägga ett visst perspektiv på saker och ting som bidrog till att jag inte bara överlevde utan kunde ta mig igenom det utan bitterhet och ilska.
En bok med poesi av sufisten Jalal al-Din Rumi, verksam under 1200-talet, spelade en särskild roll. Johan tyckte att poeten talade till honom.
”Åt ångest dig gläd, åt ångest och förnedring, ty ångest och förnedring är den repets snara, hvarmed Den Högste drar dig Hem till Sig”, skriver han.
– Det kan vara provocerande att höra, men i dag är jag tacksam för det som har hänt, inte trots utan just för att jag har haft det så tufft.
– Det är genom lidandet man kan hitta de inre styrkorna som gör oss till dem vi är. De ligger och slumrar under ytan och behöver chockas igång.
Johan Floderus har ägnat mycket tid åt att fundera på vad det är som gör att vissa kommer stärkta ur en svår situation, medan andra bryts ner.
Kanske var det lika bra att det var han och inte nån annan svensk som greps, resonerar han.
Maken Johnathan von Fürstenmühl verkar inte riktigt hålla med.
När Johan försvann förlorade han inte bara sin livskamrat, han var också tvungen att hålla tyst. Regeringen hoppades att tyst diplomati, där förhandlingar sker i det dolda, skulle skynda på Johans frigivande. En mycket liten krets fick veta vad som hänt. Johnathan hittade på att Johan hastigt behövt resa till Sverige för att hantera en familjekris. En historia han drog när vänner och kollegor pepprade honom med frågor om var pojkvännen tagit vägen.
– Jag var alltid rädd att folk skulle se på mitt kroppsspråk att något var fel, säger han.
Ju längre tiden gick, desto mer misstänksamhet mötte han. Varför svarade inte Johan på sms? Vad var det egentligen som hänt den konstiga familjen i Sverige? Johnathan tyckte att det började bli jobbigt att gå ut och isolerade sig i hemmet.
– Den här lägenheten var en mycket mörk plats, säger han.
– För mig symboliserade den en dröm, säger Johan. Det var bilden av frihet, kärlek, ett eget hem. Jag klängde mig fast vid den i fängelset.
Det var först när Johan Floderus flyttades från isoleringen till en cell full av andra fångar som han förstod varför han fängslats. ”Johan”, sa cellkamraterna, ”du är tagen som gisslan”.
Två och ett halvt år innan Johans resa till Iran hade iraniern Hamid Noury lurats till Sverige med löften om kvinnor och en Finlandskryssning. Väl här greps han av svensk polis, anklagad för att ha bistått vid massavrättningar av tusentals politiska fångar i Iran under 1980-talet.
Iran hade hämnats på sitt eget vis. Gisslandiplomati kallas det.
Kritiker har menat att det var fel av UD och den dåvarande regeringen att inte ta höjd för att gripandet av Noury skulle kunna försätta svenska medborgare i fara. Först elva dagar efter att Johan frihetsberövades utfärdade UD en avrådan från alla icke nödvändiga resor till Iran.
– I ljuset av vad vi vet i dag var det fel att inte utfärda en reseavrådan tidigare, men jag vill inte kritisera någon annan, säger Johan.
Johan säger att han hade diskuterat med sitt resesällskap vad gripandet av Noury skulle kunna innebära för dem som svenskar.
– Vi hade pratat om möjliga risker med resan, men inte föreställt oss detta värstascenario, säger han.
– Om inte den samlade statsapparaten med utrikesdepartementet och underrättelsetjänsten förutsåg det, då kanske inte det ansvaret ska falla på en enskild individ.
Johan Floderus är utbildad vid Försvarets tolkskola, har erfarenhet från internationellt arbete och status som EU-diplomat.
Vilken egen riskanalys gjorde du innan resan?
– Säkerhetstjänsten följer ju ens rörelser, avlyssnar ens telefonsamtal och försöker hacka telefonen, det är något man måste utgå ifrån. Jag tog aktivt bort min jobbmejl från telefonen innan resan, den är känslig till sin natur. Men jag vidtog inga andra åtgärder, det fanns ju inget att dölja, säger han och fortsätter:
– Man tänker inte att nu ska jag resa på semester till Spanien och vi måste ta höjd för att det kan slå ner en meteor.
Nu är ju Iran inte Spanien, utan en diktatur. Du är homosexuell och valde att resa som turist till ett land där homosexualitet kan straffas med döden. Hur tänkte du kring det innan resan?
– Jag åkte inte dit med tanke på att nu ska jag begå brott som är belagda med dödsstraff, utan på en semesterresa liksom tiotusentals andra människor gör årligen, däribland säkert andra hbtq-personer.
För Johan Floderus slutade resan först efter 790 dagar, med en fångutväxling.
Hamid Noury kom emot honom med utsträckt hand på flygplatsen i Oman, där utbytet skedde. Ett bisarrt möte med en man som dömts för folkrättsbrott, för händelser som utspelats innan Johan Floderus föddes.
– Hans idé var uppenbarligen att vi skulle skaka hand. Men jag är tacksam för reflexen att inte ta emot handen. Jag hade min i fickan, säger han.
Statsminister Ulf Kristersson har sagt att det inte var ett lätt beslut att benåda Hamid Noury.
– Jag förstår dem som har vänt sig mot beslutet. Men i slutändan är det ju regeringen och särskilt statsministern som får ta ansvar och de valde att prioritera svenska medborgares säkerhet. Jag kan bara vara tacksam för det, säger Johan Floderus.
Ahmadreza Djalali, en svensk-iransk läkare som dömts till döden i Iran, hade inte svenskt medborgarskap när han greps. Iran erkänner honom inte som svensk och vägrar förhandla med Sverige om hans frigivning. Bilderna på hans avmagrade kropp har upprört många.
– Jag har aldrig träffat honom själv, men vi satt i samma byggnad och flera av mina cellkamrater hade träffat honom i fängelset. Man bytte ju cell hela tiden, så man kunde lära känna varandra indirekt genom det ständiga flödet av cellkamrater, säger Johan Floderus.
Precis som Ahmadreza Djalali anklagades han för att ha spionerat åt Israel. I Johan Floderus fall handlade den åtalspunkten om att han under en tid arbetat åt Sveriges tidigare EU-kommissionär Ylva Johansson. Enligt den iranska åklagaren var Johansson i själva verket en ”sionistisk agent”.
Kanske kom Johan Floderus ut i rättan tid.
När det här skrivs växer oron för ett storkrig i Mellanöstern. Några dagar innan USA:s attacker mot Irans kärnenergiprogram uppmanade president Donald Trump alla att lämna den iranska huvudstaden, där Johan Floderus satt fängslad.
– Jag slås flera gånger dagligen av tanken ”tänk om jag varit kvar”. Jag är oändligt lättad över att inte vara det. För min familj hade det varit fasansfullt, säger han.
Johan Floderus tänker ofta på dem som sitter kvar, som Ahmadreza Jalali.
– Jag är rädd för att Iran ska ta ut sin bitterhet på dem som de grundlöst anklagar för att vara israeliska spioner eller liknande. Min erfarenhet är att de inte fäster någon vikt vid sanningen och att de ofta ger sig på de allra mest maktlösa och oskyldiga, säger Johan Floderus.
Johan säger att han har lagt tiden i iranskt fängelse bakom sig, men visst finns det situationer då han påminns om fångenskapen. Som lukten av härsket smör som för tankarna till de smör-ransonerna han fick till frukost i Evin.
– Eller om jag råkar gå i något som liknar en cirkel påminns jag om när jag gick runt, runt i cirklar i cellen.
Johan och Johnathans historia slutade dock lyckligt, nästan som i en saga.
Första dagen i fängelset bestämde sig Johan för att fria till pojkvännen.
– Jag hade ju inte så mycket att ägna mig åt i fängelset så jag tänkte ut i detalj hur jag ville ha bröllopet.
Marinens musikkår spelade och Lisa Syrén, känd från Sveriges Radios program ”Ring så spelar vi” var vigselförättare. En båt hämtade upp de 120 gästerna, många grät under vigseln.
– Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, jag ville aldrig att den skulle ta slut, säger Johnathan.
Johan Floderus högsta chef skickade en hälsning. ”Er historia har berört så många över hela Europa. Er styrka och ert mod har inspirerat mer än ni tror” skrev EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på Instagram.
– Det är väldigt roligt. Och vi fick flest likes av alla av hennes bilder vad jag har sett. Fler än den bilden på henne och nya påven, säger Johan.
Läs mer:
Johan Floderus skriver bok om tiden i fängelse
