Artur, 32, längtar hem till Burjatien. Ändå skattar han sig lycklig över att sitta i ett ukrainskt fångläger.
– Att kunna gå på toaletten utan att vara rädd för drönare. Det var det största problemet vid nollinjen. Livsfarligt att skita.
Han tittar litet ursäktande på mig.
– Förstår ni hur skönt det är att kunna sitta på toaletten utan att vänta på att bli dödad?
Egentligen borde Artur inte sitta här framför mig i ett slitet mötesrum. Ur hans ryska regemente på 4 000 personer är mellan 100 och 150 kvar i livet. Resten har antingen förts hem i zinkkistor, eller ligger och förmultnar någonstans utanför Bachmut, Soledar, Tjasyv Jar.
Dödligheten bland ryska trupper är skyhög. Ryssland har aldrig avslöjat sina förlustsiffror, men de räknas i hundratusental. På basis av öppna källor har ryska BBC samlat ihop namnlista på 152 142 stupade ryska soldater.
Den höga dödligheten beror i hög grad på hur soldaterna blir behandlade. Artur mobiliserades 2022, transporterades till fronten och blev skickad som kanonmat till främsta linjen.
– Det gick inte att vända tillbaka. Den som försökte blev skjuten, befälet hade placerat ut skyttar. Inte ens tvåhundringar eller trehundringar fick föras bort.
Tvåhundringar på krigsslang betyder en död soldat. Trehundring betyder sårad.
Dagarna i fånglägret utanför Lviv är inrutade. Klockan sex på morgonen: Väckning. Kvart över sex: Kontroll. Tio i sju: Frukost. Tio i åtta: Morgonskiftet börjar.
En gång i månaden: Journalistbesök. Ukraina låter journalister träffa ryska krigsfångar enligt ett utarbetat koncept. Medierna ansöker i förväg till försvarsministeriet, som väljer ut vilka som får komma.
– För oss är det viktigt. Vi bevisar för omvärlden att vi behandlar våra krigsfångar enligt Genèveavtalet, säger journalisten Petro Jatsenko, som leder pressbesöket.
Enligt Genèvekonventionen är det förbjudet att publicera information om krigsfångar som kan bli ett problem för dem efter att de har återvänt hem. Det betyder att deras identitet i de flesta fall bör skyddas.
Därför visar DN inte fångarnas ansikten eller skriver ut deras riktiga namn.
Fånglägret utanför Lviv är omgivet av murar. Vi släpps in genom flera tumstjocka ståldörrar och kommer ut på en liten gård med en ortodox kyrka. Fångarna har möjlighet att besöka den regelbundet.
Genom de muromgärdade korridorerna passerar kolonner med ryska fångar, alla klädda i samma blå arbetskläder och svarta toppluvor. De går på led, med händerna på ryggen och blicken underdånigt riktad mot marken.
En stor del av dem vet från sina tidigare liv hur man ska bete sig i ett fängelse. Nästan alla jag träffar på en rastgård är före detta fängelsekunder.
– Jag hade misshandlat en kille. Skulle ha fått åtminstone fem–sex år på kåken, säger Sergej, 30.
– Jag fick sex år för rån, säger Roman, 36.
Större delen av fångarna har fått fängelsestraff för olika brott – narkotika, misshandel, svindleri, rån. De har erbjudits möjligheten att sona brottet genom att tjäna ett år vid fronten.
”Jag skulle ju få upp till tolv år i fängelset. Så länge kan inte kriget hålla på, tänkte jag.”
Igor, 25, greps i en sydrysk stad för narkotikahandel i början av januari.
– Jag skulle få mellan 8 och 12 år. Då kom en kille från vojenkomat (mobiliseringskontoret) till fängelset och sade att om jag skriver på ett kontrakt för armén och tjänar ett år vid fronten så avförs jag ur brottsregistret.
Efter ett avtjänat år förlängs dock kontraktet automatiskt – tills kriget är slut.
– Men jag trodde att det lönade sig ändå. Jag skulle ju få upp till tolv år i fängelset. Så länge kan inte kriget hålla på, tänkte jag.
Ryska fängelser är farliga, med hög dödlighet i tuberkulos och hepatit. Det vet alla ryska kriminella. Fronten däremot visste Igor inte så mycket om, säger han.
– Vi skickades på utbildning i tio dagar. Sedan kördes vi till fronten någonstans vid Luhansk-området. Vi var en grupp på sex killar som fördes ut på ett fält vid nollinjen.
Uppdrag: Att avancera till fots och sedan gräva ner sig i en by sju kilometer bort.
Den avancerande gruppen upptäcktes snart av ukrainarna. Drönare började surra i luften. Männen försökte gömma sig under träd och i gropar.
Förgäves. De dödades med sprängladdningar, en efter en.
– När vi kom fram till byn var vi två kvar. Där satt vi ensamma i två veckor. Vi fick mat nedkastad med drönare.
Det är så kriget ser ut på östfronten. Ryssland avancerar genom att gång på gång skicka ut mindre grupper. De ska ta sig fram till fots och sedan gräva ner sig.
Ukrainarna dödar de flesta. Men ibland överlever en eller två ryska soldater. De gräver ner sig på ett nytt ställe. Nya soldater skickas ut. Och så fortsätter det.
”Jag trodde att de skulle avrätta oss. Det var fruktansvärt att stå där och vänta. De funderade länge.”
Fronten är rörig och linjerna flyttar sig hela tiden. Efter två veckor blev Igor och hans kompis tagna med överraskning av en grupp ukrainska soldater.
– De bara vällde ner i skyttegravarna och jag hade inte min automatkarbin inom räckhåll. Vi gav oss direkt.
Ukrainarna ringde befälet och frågade vad de skulle göra med de två ryssarna.
– Jag trodde att de skulle avrätta oss. Det var fruktansvärt att stå där och vänta. De funderade länge.
Igors kompis försökte fly. Han blev skjuten på fläcken.
Men Igor fick leva. Det var inte den enda överraskningen för honom. Den andra kom medan han fick gå flera kilometer bakbunden till ukrainskkontrollerat område.
– De stannade med jämna mellanrum och frågade om jag ville dricka vatten eller röka. Jag fick cigg. En vattenflaska.
Och:
– De slog mig inte.
Förhållandena i fånglägret är drägliga med tanke på omständigheterna, säger han.
– Vi får ta emot paket och brev. Det finns en liten affär, man kan få tag på tobak, te och kaffe. Vi jobbar, jag tillverkar drönarnät. Det är okej, säger Igor.
Ukrainska krigsfångar i Ryssland får varken skriva till sina anhöriga eller ta emot deras brev och paket. I de flesta fall vet deras anhöriga inte ens var de finns.
Artur är burjat, det vill säga han tillhör ett sibiriskt folk. Han är också den enda krigsfånge jag träffar i lägret som inte har suttit i fängelse, utan blivit mobiliserad. Ryska myndigheter är kända för att gärna mobilisera i provinserna, inte sällan bland etniska minoriteter.
Att Artur är från en liten by är också typiskt. 67 procent av de ryska soldater som har stupat är från orter vars invånarantal ligger under 100 000 personer.
– På rekryteringskontoret sade de att vi skulle utgöra fjärde linjen i försvaret. Att vi skulle vakta skolor och daghem. Jag tänkte att det klarar jag. Men i själva verket skulle vi ersätta Wagnertrupper utanför Artiomovsk (det sovjetiska namnet på Bachmut i östra Ukraina). Det fattade vi först när vi var där.
Artur skickades flera gånger till främsta linjen. Han förstod aldrig vad som egentligen krävdes av honom under dessa avancemang.
– Vi var som blinda kattungar. Fattade inte vad vi skulle göra. Jag låg i en grop och granater föll ner omkring mig, man kunde känna tryckvågen, det smällde och smällde och jag var säker: Nästa granat faller ner i min grop.
Under tiden jobbade hans hustru i Burjatien på att få hem honom. Efter några månader lyckades hon få fram ett myndighetsbeslut att hennes man, i egenskap av flerbarnspappa, skulle skickas hem från fronten.
– Jag fick komma hem, men inte lämna armén. De utredde saken i över ett år. Sedan kom beskedet att eftersom alla barnen inte var mina biologiska gällde undantaget inte mig. I början av året sände de mig tillbaka till främsta linjen utanför Artiomovsk (Bachmut).
Som en röd tråd i Arturs berättelse går den ryska arméledningens syn på sina soldater. En enskild soldats liv är noll värt. Man struntar ofta i att transportera bort sårade.
– Under våren blev jag sårad av en drönare och hade fått kinden spräckt av splitter. Jag lyckades ta mig till ett bombskydd. Där låg redan en soldat som var sårad och inte kunde gå. Han kunde inte ens krypa, eftersom armbågarna var skadade. Och ingen ville bära honom i säkerhet, för då hade de själva blivit tagna av en drönare.
Mannen överlevde på matransoner som andra soldater då och då lämnade kvar åt honom. Det fanns inget vatten. Han drack sin egen urin.
– Jag ville ta honom med mig. Men mellan oss och de bakre positionerna låg ett stort öppet fält. Drönarna såg allt, vi skulle båda dö om jag släpade honom. Jag var tvungen att lämna honom där.
”Det tredje alternativet var att dö. Så jag hoppades på de två första.”
Artur har fortfarande ett stort, djupt ärr över kinden efter att ha fått splitter i ansiktet. Nästa gång han skulle skickas längst fram försökte han vägra.
– Då hotade befälet med att sända mig till en ännu värre bataljon, där jag helt säkert skulle dö. Jag tänkte att det ändå är bättre att bli kvar på ett ställe där jag känner folk.
Han närde dock ett hopp.
– Att jag skulle bli sårad. Det hade varit det bästa, för då hade jag fått åka hem. Det näst bästa: Att bli tagen som krigsfånge. Det tredje alternativet var att stupa. Så jag hoppades på de två första.
Varken Artur eller Igor ville kriga. Samtidigt förstår ingen av dem varför de själva skulle ha något ansvar i det hela.
– Jag är en kille från landet, hemma i Burjatien jobbade jag som väktare. Jag gjorde mina arbetsskift, jag hade min familj. Jag vet inte vad det här kriget handlar om, inte följer jag med politik. Vi borde lära oss att komma överens, i stället för att kriga, säger Artur.
Men det är Ryssland som har anfallit Ukraina.
– Det är illa, jag håller med. Men jag tycker ändå man kunde försöka. Om någon slår till en kan ju fråga den andra: Varför gjorde du så? Alla har sin egen sanning.
Men sanningen är den att det står ryska trupper i Ukraina, inte tvärtom.
– Ja, det är sant. Om jag visste mer om vad våra ledare vill med det här vore det lättare att svara.
Också 25-åriga Igor beskriver kriget som en ”situation”.
– Jag visste ingenting om kriget, jag brukade aldrig titta på nyheterna. Men så hamnade jag i den här situationen.
Anser du i dag att det var rätt beslut att åka till fronten?
– Jag anser att jag hade enorm tur som hamnade i det här fånglägret i stället för att dö.
