Farstun är full med soldatkängor och gummisandaler. Det finns inga undantag från regeln: man tar av sig skorna inomhus. När tio karlar bor på två rum och kök gäller det att hålla ordning.
– Mitt rum är det rörigaste, säger gruppchefen Dmytro Melnyk urskuldande.
Det vitmenade huset i den östukrainska byn ligger ett trettiotal kilometer från fronten. I köket hänger tvättade kläder på tork. Utanför dörren har soldaterna ställt fram ett fat med mat åt katten. På gården står en lerstänkt, fyrhjulsdriven Nissan Navara med störsändare mot drönare på taket.
– Den där sändaren köpte vi själva. Men sändaren på min bil är en krigstrofé. Vi tog den av ryssarna och så trimmade vi den litet, säger Dmytro Melnyk och grinar glatt.
Byn ligger några timmars körväg öster om staden Dnipro. Gruppen med ukrainska drönarpiloter flyttade in här för någon vecka sedan. De var tvungna att dra sig tillbaka från sina tidigare positioner då ryska armén ständigt avancerar. Nu ligger fronten ett trettiotal kilometer bort.
I över en vecka har Ukraina pressats att gå med på att fredsavtal som skulle innebära att man frivilligt lämnat ifrån sig hela Luhansk- och Donetskområdet, samt Krimhalvön. Samtidigt jobbar Rysslands president Vladimir Putin på att ta sig ännu längre in i Ukraina.
I början var det ukrainska försvarskriget ett krig som utkämpades med artilleri och stridsvagnar. Avstånden mellan försvarslinjerna var korta. Direkta konfrontationer med automatkarbiner var ingen ovanlighet.
I dag är det ett krig som parterna utkämpar på tiotals, ibland hundratals kilometers avstånd från varandra. Även mindre drönare flyger upp till tjugo kilometer in på motståndarens område. Ryska armén är känd för att även skicka drönare in i städer och jaga civila.
Varje dag kör Dmytro Melnyk och hans piloter mot nollinjen. Det är den yttersta linjen, där arméerna möts. På cirka 5 kilometers avstånd från den gräver de ner sig och flyger sina drönare över de ryska linjerna.
För att ukrainarna ska nå längre in bakom de ryska linjerna måste drönarpiloterna placera sig så nära nollinjen som möjligt. Det är riskfyllt. När fronten rör sig snabbt hinner man inte gräva ner sig.
– Medan fronten var mer statisk hade vi mycket bättre värn att gömma oss i. Då fanns det kvar gamla positioner, som var ordentligt byggda. Nu måste vi ofta gräva dem själva. Det är inte alltid vi hinner förrän ryssarna har sett oss, säger Dmytro Melnyk.
När man väl har installerat sig i värnet gäller det att göra sig osynlig. I det här kriget ser alla vad alla gör.
– Det räcker med att man går på toaletten i fel ögonblick. Eller lämnar en servett efter sig. Fiendens drönarpiloter lägger märke till alla spår som inte varit där föregående dag, konstaterar Melnyk.
Att värma sig är också ett problem.
– På vintern blir det svinkallt. Om händerna blir alltför stela går det inte att manövrera drönaren, det handlar ju ofta om mycket små rörelser. Men om man eldar i kaminen kommer de att hitta en med hjälp av värmekamerorna. Man får hålla på och väga de här riskerna mot varandra, konstaterar Melnyk.
Det fredsförslag som Trumps och Putins sändebud Steve Witkoff och Kirill Dmitriev har utarbetat ska Witkoff presentera för Putin i Moskva nästa vecka. Samtidigt verkar Putin nu göra allt för att avancera. Något som de ukrainska soldaterna känner av varje dag.
– Jag vill inte ens tänka på det där avtalet, säger Dmytro Melnyk där han sitter på en filt som han nödtorftigt dragit över en av de låga sängarna.
– Killarna och jag har fullt upp med att försvara landet. Ska vi dessutom lägga ned energi på att tänka på det?
Melnyk skakar på huvudet.
– Jag vägrar sätta mig in i detaljerna. Det gör mig bara förtvivlad. Huvudet snurrar. Ska vi låta Ryssland komma undan med allt de gjort? Då blir det ju bara ett nytt krig.
Löjtnantens slutsats: Världen består av fegisar.
– Alla är rädda för den där skalliga lilla skitstöveln. Varför? Jag begriper det inte.
Med den ”skalliga lilla skitstöveln” menar Melnyk Vladimir Putin.
Männen i Melnyks grupp har stridit ihop under flera år. När de samtalar är det med låga, förtroliga röster. De diskuterar tekniska frågor, vilka drönare som har fungerat och vad som borde justeras. Samtalet är på både ukrainska och ryska. När de svär – ofta och njutningsfullt – är det på ryska.
Dmytro Melnyks rum är fullt med utrustning. Soldathjälm, första hjälpen-väska, handsprit, två automatkarbiner, kamouflagekläder. Han visar upp automatkarbinen han själv har skjutit ner drönare med.
– Amerikanska vapen är fantastiska men alldeles för dyra, säger han.
När Ryssland skickade drönare över Polen sköt Nato ner dem med F-35-jaktplan värda 100 miljoner dollar. Att hålla ett sådant plan i luften kostar upp till 380 000 kronor i timmen. Ukraina använder gamla propellerplan, billiga sovjetiska Zusjka-kanoner och automatkarbiner. De sistnämnda går bara att använda om drönaren är på tillräckligt kort avstånd.
– Senast i går blev mina killar jagade av drönare medan de körde bil. De lyckades gömma bilen, kasta sig ut och ta skydd. Drönaren hittade inte bilen eftersom störsändaren fungerade. Så de kunde skjuta ner den, säger Melnyk.
Det var Ukraina som började använda drönartekniken år 2022. Men Ryssland lärde sig snabbt.
Först låg Ukraina före. Ett tag var länderna jämnstarka. Nu har Ryssland gått förbi.
Ukraina satsar visserligen hårt på att själv tillverka sina drönare. Men den ryska masstillverkningen av drönare av kinesisk modell har visat sig vara effektiv.
– Ryssarna har fler och större drönare än vi. Deras drönare flyger ofta längre och tar tyngre laster. De har många fler drönare med fiberoptiska kablar, som är omöjliga att störa ut, säger Melnyk.
Även Ukraina har kabeldrönare – men betydligt färre än Ryssland. Den ryska krigsekonomin har lett till att tillverkningen av krigsmateriel nu går på högvarv. Samtidigt har varken Ukraina eller dess allierade EU-länder övergått till krigsekonomi. Produktionen av försvarsmateriel sackar efter.
– Det här är ett krig som handlar om pengar. Den som har störst resurser vinner, konstaterar Dmytro Melnyk.
Drönare är inte det enda som ukrainska armén lider brist på. Man har för litet ammunition, luftvärn, jaktplan. Men framför allt: För få soldater.
– Vi har inte tillräckligt med folk, så är det bara. Och de nya soldater som jag får in måste man övertala att kriga. Det är inte som i början, då man fick hindra killarna från att göra dumheter, säger Dmytro Melnyk.
Ukraina har fortfarande inte totalmobiliserat. Man har heller inte infört officiellt krigstillstånd. Det är bara män över 25 som kan bli inkallade – ett beslut av president Zelenskyj, som vill skydda den yngre generationen. Ett annat skäl som ofta anförs är det demografiska.
Samtidigt, säger Dmytro Melnyk, är krig ett jobb för unga män.
– Det handlar inte ens bara om fysiken. I dagens situation är en stor del av krigföringen teknologisk, man måste vara digitaliserad. Nu är större delen av killarna vid fronten fyrtio plus. Hur ska man lära en person som är van vid knapptelefoner att flyga en drönare?
Tidigare har det varit förbjudet för män mellan 18 och 65 att lämna Ukraina. Nyligen avskaffade Ukraina utreseförbudet för män under 23. Det har lett till kritik i bland annat Tyskland, där inströmningen av unga ukrainska män har ökat. Förbundskansler Friedrich Merz har irriterat påpekat att de här männen behövs bättre i Ukraina än i Tyskland.
Dmytro Melnyk är också kritisk.
– Jag vill inte heller att unga killar ska dö. Men att låta gamlingarna sköta kriget… det funkar inte heller.
Melnyk själv är 46 år gammal. Egentligen borde han inte vara vid fronten – hans ena ben är flera centimeter kortare än det andra efter en olycka som skedde när han var 18 år. Melnyk hjälpte sin pappa att renovera ett hus i hemstaden Dnipro, ramlade genom ett fönster och föll tjugo meter. Efter flera höftoperationer haltar han permanent.
– Jag fick övertala armén att skriva in mig. Nu är jag tvungen att ständigt diskutera med de nya soldaterna som kommer, välja orden rätt så jag får dem att göra någonting. De måste motiveras. Jag fattar det inte. Vårt land blir anfallet, vi måste försvara våra familjer. Behövs det några fler motiveringar?
Dmytro Melnik visar upp gruppens drönarlager, som vid en första anblick ser imponerande ut. Nya drönarleveranser i papplådor står i travar i ett skjul. Men många av de här drönarna är inte längre anpassade för rådande omständigheter, säger han.
– Bataljonschefen hittade pengar någonstans och köpte ett parti drönare för 4 miljoner hryvnja (cirka 897 000 kronor). Problemet är att de köper fel sort. Jag har frågat ledningen flera gånger varför de levererar den här sortens drönare? Ryssarna använder dem inte ens längre.
Melnyk pekar på den allra minsta modellen, som inte kan flyga särskilt långt, inte kan bära tyngre vapen än en handgranat och ofta har en dålig kamera.
Samtidigt konstaterar han att både han själv och soldaterna har varit tvungna att själva bekosta en stor del av sin utrustning. Bilen han använder vid fronten, en fyrhjusldriven Kia Sorento, är hans egen. Den har han låtit reparera i Kiev för 157 000 hryvnja (motsvarande 35 000 kronor). Även hyran för att bo i det enkla huset betalar soldaterna själva, motsvarande 6 700 kronor.
– Jag måste ringa volontärer för att få drönare. I går gick bilen sönder och nu behöver jag 80 000 hryvnja (18 000 kronor) för att få den reparerad.
Det skaver. Inte för att Dmytro Melnyk inte är beredd att lägga ned sina egna pengar. Utan för att Ukraina enligt honom har resurser som läggs på andra saker.
– Jag var i Pokrovsk i fjol (en stad som blivit så gott som intagen av ryska armén). Där såg jag hur de planterade blommor och lade ny asfalt på vägarna. Varför? Hur kan det finnas resurser för att lägga asfalt men inte för att vi ska få ordentliga drönare?
Faktum är att Melnyk – nu inne på sitt tredje år vid fronten – som rörelsehindrad när som helst skulle kunna lämna uppdraget. Åka hem till sin fru och sina två döttrar i Dnipro. Men att åka hem är uteslutet.
– Jag leder den här gruppen, jag har utbildat de här grabbarna. Vi har bott tillsammans, ätit tillsammans. Och jag har begravt ett antal killar. Skulle jag lämna dem nu? Jag tänker vara med och se till att så få som möjligt dör.
Läs mer:
Putinlojal fixare bakom ryskamerikanska fredsplanen
Anna-Lena Laurén: Den ukrainska soldaten som ber för sina fiender berörde mig
