Det river i halsen och bränner i ögonen på 36-åriga Patty O’Keefe.
En ICE-agent har precis sprutat pepparsprej i ventilationen till bilen där hon sitter med sin vän Brandon.
Kompisarna blir ombedda att köra därifrån, men stannar kvar. De tycker inte att de har gjort något fel, utan bara följt efter de två ICE-bilarna och blåst med visselpipor för att varna sina grannar.
Ett kvarter från där agenterna stoppar dem blev Renee Good, 37, ihjälskjuten, fyra dagar tidigare.
– Hon dök upp i mitt huvud när jag såg att de klev ur sina bilar. Därför var vi så försiktiga vi kunde: händerna upp, bilen i parkeringsläge – allt för att inte ge dem någon anledning att påstå att vi var farliga, säger Patty O’Keefe.
När hon inte kör därifrån vänder agenterna tillbaka. De tar fram verktyg från sina västar och slår sönder två av bilrutorna.
Sedan sliter de ut Patty och Brandon, sätter på dem handklovar och för dem till olika fordon.
I Patty O’Keefes bil sitter tre ICE-agenter. Hon berättar att de genast börjar håna henne. De antyder att hon är ful och tar bilder på henne som de skrattar åt.
Sedan lutar sig en av agenterna, den som sprutade pepparsprej i ventilationen, fram.
– ”Ni måste sluta hindra oss, det är därför den där lesbiska kärringen är död”, sade han.
Huset som Patty och hennes partner Mitch bor i är grönt och från 1920-talet. Det ligger i ett vidsträckt och lugnt villakvarter i södra Minneapolis – men bakom stillheten är stämningen spänd.
När larmet till Patty O’Keefes bil plötsligt går kommer det fram grannar som undrar om ICE är här.
Några minuters promenad från parets hus ligger minnesplatsen för Renee Good. I närheten blev även George Floyd dödad av polis år 2020.
En del av det som hänt i Minneapolis den här vintern går att spåra tillbaka till dess.
– Människor började organisera sig väldigt lokalt, kvarter för kvarter, efter hans död. Några av nätverken som används nu uppstod på den tiden, säger Patty O’Keefe, som är född och uppvuxen i Minnesota.
När agenterna flödade till delstaten i början av december förra året, som ett led i Vita husets kampanj mot stadens amerikansk-somaliska invånare, gick stadsborna genast samman.
– Jag engagerade mig direkt när Trump kallade somalierna här för ”skräp”, säger Patty O’Keefe.
ICE har gjort insatser i många städer det senaste året, men operationen i tvillingstäderna Minneapolis och Saint Paul är den största hittills.
Mellan 3 000–4 000 agenter från migrationsmyndigheten ICE, gränspolisen och FBI antas finnas här. Det är betydligt fler än den lokala polisen, som uppgår till omkring 600 personer.
I början av januari varnade därför stadens polischef Brian O’Hara för att det var en tidsfråga innan en tragedi skulle inträffa.
Några dagar därefter sköts Renee Good till döds. Sedan blev en migrant skjuten i benet innan Alex Pretti sköts ihjäl den 24 januari.
ICE har även brottat ner skolpersonal utanför en grundskola och kastat tårgas bland elever. De har brutit sig in hos folk utan domstolsorder och har vid otaliga tillfällen tagit amerikanska medborgare i förvar, som i fallet med Patty O’Keefe.
Julia Decker är policychef för Immigrant Law Center, en ideell rättshjälpsorganisation. Hon stöter ofta på fall där ICE-agenter verkar överträda lagen.
Trots det ställs ingen till svars. Eftersom agenterna är federala har delstaten få möjligheter att ingripa.
– Om en federal myndighet bryter mot lagen, kan lokal polis då ingripa? I teorin ja, men då har man två beväpnade polisstyrkor mot varandra. Det är extremt farligt. Samtidigt är det en rimlig fråga, då det är den lokala polisen som ansvarar för invånarnas säkerhet, säger hon.
Grips man av ICE förs man till Whipple building, en grå fängelseliknande begongkloss nära stadens flygplats.
Utanför står demonstranter med skyltar och högtalare och skriker okvädingsord mot ICE-agenter, som kör in och ut.
En av demonstranterna bär en mask formad till ett utsträckt långfinger.
– Det var hit de förde mig, säger Patty O’Keefe och pekar genom fönsterrutan.
Hon togs in i byggnaden via ett stort garage, där hon såg latinamerikanska män och kvinnor visiteras mot en vägg. Sedan fick hon en fotboja på sig och blev förd till en cell.
Upprepade gånger bad hon förgäves om att få ringa ett telefonsamtal.
I cellen fanns en bänk av cement och en bevakningskamera. Hon satt ensam men kunde höra sin vän Brandon i cellen bredvid.
För att prata med varandra behövde de överrösta alla andra ljud i korridoren.
– Jag hörde mycket gråt – förtvivlad gråt. Vid ett tillfälle lät det som att flera ropade i en klagokör, som en ramsa, säger Patty O’Keefe.
Hon berättar att en av de gråtande rösterna tillhörde ett barn.
Men det fanns också andra ljud: ICE-agenter som småpratade och skämtade med varandra.
Efter åtta timmar släpptes hon ut, utan att få reda på vilket brott hon varit misstänkt för.
När hon kom tillbaka till platsen där hon greps stod bilen kvar, med krossade rutor och nyckeln i.
Patty O’Keefe lutar sig fram och tar upp lite av det krossade glaset, som har fastnat vid instrumentpanelen.
Bilen har nyss kommit tillbaka från verkstaden och är lagad, vilket kostade motsvarande 10 000 svenska kronor.
Hon överväger rättsliga åtgärder, men har inte bestämt sig än. Däremot har hon beslutat sig för att fortsätta att engagera sig mot ICE och varna grannar när hon ser dem.
– Jag känner mer rädsla i kroppen nu när jag åker ut och observerar ICE. Men sen tänker jag att det är det de vill åstadkomma. Poängen är att skrämma och avskräcka oss, och jag vill inte ge dem det.
Den senaste veckan har Vita huset backat lite när det gäller migrationsmyndighetens arbete i Minnesota.
Den hårdföre gränspolischefen Gregory Bovino, som har gått omkring i en 1930-talsinspirerad rock och kastat tårgas på demonstranter, har fått lämna delstaten.
In har den lika tuffa, men lugnare, ”gränstsaren” Tom Homan kommit. Under torsdagen lovade Homan att minska antalet agenter i Minneapolis, om delstaten i gengäld hjälper till med fler förvarsplatser.
Under tiden fortsätter ICE sina operationer. DN ser mängder av agenter åka in och ut från Whipple building, som bin i en kupa.
Patty O’Keefe sitter i sin bil och tittar mot byggnaden.
– Kanske är det ett svaghetstecken att Vita huset tvingas göra förändringar i ledarskapet här, men jag ser det inte alls som slutet på ICE. Vi måste fortsätta att pressa på tills de är helt borta.
Läs mer:
Efter Prettis död: ”Vi kommer inte att ge upp”
De hjälper migranter som inte vågar handla mat
