James Blake samplar Leonard Cohen och blickar mot 90-talets triphop

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ett tag var James Blake på väg att bli popmusikens svar på persilja. I den engelske singer/songwritern och producentens på många sätt hedervärda ambition att ständigt söka samarbeten i alla tänkbara sammanhang, blev hans ljusa och svävande falsettröst alltmer något som kunde strösslas på vad som helst.

Med tiden började också hans roll som finskuret garnityr överskugga den som huvudråvara. Skivorna i eget namn blev sällan lika uppmärksammade som hans insatser hos superstjärnor som Beyoncé och the artist formerly known as Kanye West.

Kanske insåg Blake också det ohållbara i utvecklingen till slut. Sjunde albumet ”Trying times” är det första utgivet på eget skivbolag och innebär en nystart. Utan att göra några radikala avsteg från det tidigare post-dubstep-spåret är låtarna mer strukturellt experimentella och oförutsägbara.

Med fötterna stadigt placerade i å ena sidan i det tidiga 90-talets triphop, å den andra i samarbetspartnern Bon Ivers collage-aktiga ballader, tillåter sig Blake att ta ut svängarna mer. ”Days go by” låter som Prince på drum’n’bass-äventyr, bubbligt lekfulla ”Rest of your life” bygger vidare på dansmusikinfluenserna på den underskattade föregångaren ”Playing robots into heaven” och i ”Death of love” blir en sampling från Leonard Cohens ”You want it darker” de lilla strimmorna av ljus som föder hopp i en värld där apatin breder ut sig. Här finns också åtminstone en handfull triphop-vaggvisor, där Blake som så ofta tidigare balanserar på gränsen mellan det stillsamt sakrala och det lätt pompöst överambitiösa, men oftast hamnar på rätt sida.

Ska man invända något går James Blake möjligen väl långt i glädjen över att vara frisläppt i öppna landskap för att ”Trying times” ska bli en direkt triumfatorisk återkomst. En något strängare redigering av alla stillastående svepande stråkarrangemang hade inte skadat.

Bästa spår: ”I had a dream she took my hand”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström