Jag tänker ibland på den obotlige urbanisten Bobo Karlsson som skrev så passionerat om stadens alla företräden. I kontrast till nationer, som alltid är konservativa och överskattade.
I den blandade staden är gränserna och fördomarna ofta ett passerat kapitel. Livet en mix av det bästa. Museala platser där bara kulturen och byråkratin dyrkas lockar endast den svala turismen. Framtidens arkitektur och kulturella uttryck kräver handel och kommers. Men också friktion och motstånd.
Bobo Karlsson lyfte fram den libanesiske designern Ayssar Arida i boken ”Urban safari” (2009). Tanken att det är tätheten i mångfalden som skapar identitet.
Ingen av dem hade gillat nya Slussen. Efter decennier av debatt och tio års byggande börjar den ta form på allvar. Många arkitekter varnade tidigt för att det saknades en vision. I Stockholms blåsiga hjärta behöver det urbana livet förstärkas, men det är snarare vattnet som lyfts fram – och den breda Guldbron.
DN:s arkitekturkritiker Tomas Lauri skrev att stadens bearbetning av Slussen är under all kritik (5/6). Han tappade hakan inför åsynen av Mälarterrassen. En stel mur som skymmer sikten från Gamla stan mot Söders vackra fasader på berget. Och Södermalmstorg känns mest som en tom och ödslig yta.
Okej, jag är glad över de nya takbarerna i kvarteren. Men sällan har en lång debatt resulterat i så lite. Värre lär det bli när hösten faller på och få frivilligt promenerar i mörkret och blåsten från havet i öster.
Och att ingen kulturinstitution – bibliotek, opera, museum – fått en självklar plats vid Slussen är vettlöst. Jämför det med alla nya flådiga kulturbyggnader i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors.
Trist att Stockholm har blivit ett arkitektoniskt bakvatten.
Läs andra texter av Jan Eklund
