Jan Eliasson har rest klart.
– Jag åker inte ens till Ängelholm.
Den tidigare toppdiplomaten deklarerar detta i en soffa i lobbyn på Svenska Mässan i Göteborg – ett antal timmars resa från hemmet i Täby.
– Ja, men det här är min hemstad. Och så var de som bjöd in mig inga småpojkar direkt…
Det är Socialdemokraterna som bjudit in honom. De har kongress och Eliasson tar en paus efter ett seminarium där Stefan Löfven och internationella politiker har talat.
Ett glas riesling på bordet. Mörk kavaj och vit skjorta – ingen slips. Jan Eliasson har numera ”svenskt rostfritt stål” i knät. Den sjuåriga labradoren Leo drog ner honom i ett dike för några år sedan.
– Jag fick byta knä. Det piper som tusan när man går igenom säkerhetskontrollen på flygplatser, då får man förklara att det inte är några vapen.
Sådant slipper han i Göteborg.
När det är middag på hotellets 23:e våning har slipsen åkt på och Eliasson placeras bredvid den särskilt inbjudne gästen Jens Stoltenberg, tidigare Natochef.
– Jag kände hans pappa Thorvald ännu bättre, säger Jan Eliasson.
Han har varit länge i den politiska världen. Och känner många.
Att ta rygg på Jan Eliasson i mässhallen på S-kongressen innebär ständiga stopp: lokala socialdemokrater som vill att han ska komma och föreläsa, kramar, en high-five med Sydafrikas tidigare FN-ambassadör.
Han småpratar med tidigare kulturminister Leif Pagrotsky och sin gamla chef, utrikesminister Lena Hjelm Wallén. Han äter lunch med Stefan Löfven, småpratar med partiledaren Magdalena Andersson. Hamnar på selfies med Ann Linde och Morgan Johansson. Har möte med partiets kulturpolitiska talesperson Lawen Redar – hon som lett arbetet med partiets nya integrationspolitik.
– En stjärna! Som ni borde uppmärksamma, säger han.
I nästan hela sitt liv har han arbetat som diplomat, i Sveriges och i FN:s tjänst. Bland annat som organisationens näst högsta chef. Han har varit medlare i Iran och Irak liksom i Syrien och Sudan. Och han har alltid trott på att arbetet kan göra skillnad. Men på senare tid har det hänt mycket. Våldsamma konflikter frodas i vårt närområde och FN, som skapades för 80 år sedan för att förhindra krig, beskrivs som handlingsförlamat.
Vad säger en snart 85-årig diplomatnestor om läget?
– Jag som alltid tidigare varit optimist är orolig.
För 60 år sedan klev Jan Eliasson in på Arvfurstens palats i Stockholm för att gå Utrikesdepartementets diplomatprogram.
Han blev diplomat. Och fick ett annat liv än det han tänkt sig under barndomen i Göteborg. Han arbetade på ambassader i Paris, Bonn, Harare och som FN-ambassadör. Han var medlare tillsammans med Olof Palme.
Det är så roligt att ibland får jag säga till cyniska maktpolitiker att FN inte är till för dem
Någon gång under tiden på UD fick han också epitetet ”Jag Eliasson”. Det ska ha handlat om en förkärlek för att synas. Ett smek- eller kanske öknamn, som kommer igen när man läser om Eliasson.
– Pär Nuder kom på det och sa det till Göran Persson. Så tyckte han att det var roligt att peta mig i magen med det där.
Men gillar du att synas?
– Nej, det bara händer. Jag tänker inte på det. Persson bad ju mig bli utrikesminister, han tyckte att jag får saker gjorda. Vet du vad han sa när han presenterade mig på presskonferensen?
Han citerar Göran Persson.
– Det här är Jan Eliasson. Han har en stark bakgrund. Han har suttit i gatunämnden i Sollentuna.
Det var ett svar på kritiken som kom mot utnämningen, om att Jan Eliasson saknade partipolitisk erfarenhet. I sex korta månader var han utrikesminister i Göran Perssons regering före valförlusten 2006.
Och det är inte S partiprogram han halar upp ur kavajfickan på kongressen i Göteborg, utan en gråblekt fickversion av FN:s stadgar. Han har den alltid där. Minst tolv stycken har förstörts, främst i kemtvätten.
– Det är så roligt att ibland får jag säga till cyniska maktpolitiker att FN inte är till för dem. De tror att de första orden i stadgarna är ”We, the governments”. Men det är det inte, det är ”We, the peoples”.
Han har vigt stora delar av sitt liv åt diplomatin – avslutningen blev fyra år längst upp i FN-skrapan i New York, där han var vice generalsekreterare under Ban Ki-moon.
Men i dag ser han hur diplomatin upplever en lågkonjunktur. Under den senaste tiden har FN:s säkerhetsråd varit förlamat av vetorätten. Stormakterna med sina egna agendor sätter stopp för beslut, säger han.
– Efter kalla kriget kom FN fram till att man skulle sätta människan i centrum, inte staterna. Kalla kriget skapade en otroligt obehaglig doktrin, som i och för sig hade en falsk stabilitet i sig. Den byggde på tanken att nationer är som pjäser som de stora flyttar runt på schackbrädet.
Han citerar Olof Palme, som han jobbade med som medlare under 80-talet i Iran-Irak-kriget.
– ‘Respekt för folkrätten är den första försvarslinjen för små och medelstora länder.’ Det är så bra. Annars kommer stormakterna att – som ryssarna gör nu – anse att Ukraina är en nation som inte får finnas. Kineserna tycker att Taiwan ska vara en del av Kina. Och USA säger ‘vi vill ha Grönland’…
Så det är inget framtidsyrke att vara medlare?
– Jo, det är det visst. Det måste bli det. När man nu ser vad krig är, som i Gaza på det här fruktansvärda sättet. Och även i Ukraina. Då frågar man sig hur människan är funtad som tror att man kan lösa problem med krig?
I stället är det ordet som ska lösa dem – och det har han använt i kala förhandlingsrum, krigszoner – och fina salonger.
I en artikel i tidningen Fokus fick han det lite raljanta epitetet ”mingelmästaren”.
– Mottagningar för mig är ett arbetsinstrument. Man kan inte bara komma och kräva. Man måste ju mjuka upp, få en anknytning. Det här med small talk är jätteviktigt.
Du gillar väl att prata med folk?
– Ja, visst gör jag det. Jag älskar mitt jobb. Jag känner mig så privilegierad att jag har fått göra det här.
Men diplomatin, ordets makt, behöver uppvärderas, säger han. Och sättas in tidigare.
– Jag tror att vi måste vakna upp och känna vibrationerna i marken när en kris börjar växa. Då ska man ha mekanismerna för att gå in med medlare och fånga upp vad som sker. För när väl våldet kommer ut ur flaskan är det enormt svårt att stoppa tillbaka det. Putin trodde att han skulle vara klar på en vecka i Ukraina – nu är vi inne på krigets fjärde år. Och titta på Israel.
Han är inte imponerad av regeringens sätt att hantera kriget i Gaza. När ministrarna fått frågor om huruvida Israels krigföring i Gaza är folkrättsbrott har svaret länge varit att det som händer där är fruktansvärt – men att det är upp till internationella domstolar att avgöra. De processerna måste ha sin gång.
Det är svält som krigsmetod. Det trodde man skulle avskaffas på 1300-talet när man svalt ihjäl hela städer. Nu görs det igen och man tvekar att kalla det folkrättsbrott?
Jan Eliasson pekar mot DN:s fotograf.
– Det är ungefär som att du ser någon nästan slå ihjäl Veronika, men du vägrar att kalla det för misshandel. För att göra det måste du nämligen vänta tills rättegången är klar och hennes baneman blir dömd.
Han suckar.
– Herregud, regeringen har sitt ansvar att själv ta beslut. Och vi har varit väldigt snabba att – med rätta – kalla Rysslands aggression i Ukraina, och händelserna i Bucha, för folkrättsbrott.
Han säger att Hamas attack mot Israel den 7 november 2023 var ett brott mot folkrätten, men även Israels krigföring som följt i Gaza. Under flera månader hindrade Israel nödhjälp från att komma in i Gaza. Nu har en liten del släppts in – men systemet har fått kritik efter att människor skjutits ihjäl vid matutdelningarna.
– Det är svält som krigsmetod. Det är faktiskt någonting man trodde skulle avskaffas på 1300-talet när man svalt ihjäl hela städer i Europa. Nu görs det igen, och man tvekar att kalla det folkrättsbrott?
Man ska tala klartext om att det är krigsförbrytelser, att det är brott mot mänskligheten, menar Jan Eliasson.
– Det är ingenting som en regering behöver vänta på att få rättsligt prövat.
Regeringen säger att de trycker på Israel genom sina diplomatiska kanaler, och att man bland annat jobbar för en översyn av EU:s handelsavtal med landet.
Är inte det att använda diplomatin?
– Jag tycker att man ska både prata och handla.
I förra veckan kom nyheterna om att Israel hade attackerat militära mål i Iran, flera militäranläggningar och ett kärntekniskt forskningscenter. Iran svarade med att avfyra omkring 100 drönare mot Israel.
Världssamfundet håller andan. Igen.
– Man trodde inte det kunde bli värre, men det kunde det. Avgörande för riskerna framöver blir om USA kommer att ställa sig bakom Israels aktion, säger Jan Eliasson.
Han säger att attackerna tyder på en övertro på militära lösningar.
– Jag blir trött och desillusionerad av detta. Det är svårt att hitta segrare om det blir krig. Länder blir skadade för så lång tid. Titta på Iran och Irak, de haltar fortfarande fram efter ett förödande krig för fyrtio år sedan.
På den tidigare arbetsplatsen rapporteras det också om oro. Utrikesdepartementet hanterar inte bara världens konflikter utan har under våren drabbats av interna svårigheter. Två UD-anställda har gripits, misstänkta för brott. En av dem hittades senare död. På departementet hade man under en period krisstöd dygnet runt för oroliga anställda.
– Jag tycker synd om kollegerna på UD, säger Jan Eliasson.
Departementet skadades också av turerna kring regeringens nationella säkerhetsrådgivare: Tobias Thyberg.
– Jag har följt Tobias genom livet och blev väldigt glad när han blev utsedd, för han är en av de duktigaste. Han har överblick och så är han en sådan som tar på sig svåra uppgifter.
Tobias Thyberg, den tidigare ambassadören i Ukraina och Afghanistan, råkar också vara Jan Eliassons gudson.
Jag är kritisk till att det gick så snabbt. De måste ha överreagerat
Han hann aldrig tillträda sin nya roll, utan avgick innan han ens börjat jobba – efter att sexuella bilder på honom skickats till regeringskansliet och flera medier. Ulf Kristersson kallade situationen för allvarlig och sa att det var självklart att Thyberg inte kunde ha kvar jobbet. Allting gick fort.
Jan Eliasson kallar regeringens hantering av Thyberg för ett self-inflicted wound.
– Det var brådstörtat och överilat.
I kölvattnet uppstod en debatt om säkerhetsklassningar, sexualitet – och hur mycket privatliv en person kan ha utan att det innebär en risk.
– Det är klart att man kan ha ett privatliv. Och i dag har vi en helt annan uppfattning om sexualitet, så det är inte längre en belastning. Jag är kritisk till att det gick så snabbt. De måste ha överreagerat.
Jan Eliasson har levt nästan hela sitt liv i diplomatins värld. Men det började någon helt annanstans, bara några kilometer från mässlokalen där Socialdemokraterna håller kongress.
I en tid med en ännu mer oviss verklighet, mitt under andra världskriget, föddes Jan Kenneth Eliasson i Kålltorp i Göteborg. Han kallades Kenneth. Många i hans område fick amerikansk-klingande namn:
– Benny, Tommy, Glenn. Min pappa sa att det var en politisk handling: ”Du ska vara glad att du inte heter Adolf.” Men mamma menade att han överdrev det politiska. Hon sa att det snarare handlade om alla de amerikanska filmerna.
Det var först när han klev in på UD som han blev Jan.
– Det är bara en som kallar mig Kenneth fortfarande. Min bästa, äldsta vän. Jag gillade aldrig det namnet på mig.
Lägenheten låg ovanför en fiskbutik. En av få i Göteborg som sålde sötvattensfisk – i alla fall är det vad S-räven Leif Pagrotsky, som umgåtts med Eliasson både i New York och i regeringen, berättar. Han växte upp på samma gata, men något decennium senare.
Jan Eliasson kommer ihåg hur mamma Karin alltid gick ner för att köpa färsk fisk vid halv fem på eftermiddagarna. Hon fick extrapris strax innan butiken stängde.
– Jag är uppväxt med fisk: det var vitling, makrill … torsk.
Pappan var metallarbetare på SKF och fackman. En stram man, som gick i demonstrationståg på första maj och som tog i hand även med sina egna två barn. Mamman var hemsömmerska, och den som kramades.
Jan Eliasson är mer som hon.
– Vi kramas något enormt numera i Sverige – nu kramar ju killar varann. Det är inte klokt sådan förändring.
Han blev den första i familjen att gå gymnasiet, då han kom in på Hvitfeldtska läroverket i Göteborg, som var en av stadens finare skolor.
– Det var plågsamt att begära sänkt terminsavgift på grund av pappas inkomst.
I skolan gav fotbollen – och handboll – honom självförtroende, trots bristen på akademisk bakgrund i familjen.
– Jag var specialist på att slå bollen på ytterkanten med vänsterfoten. Så att den gick såhär.
Han visar en skruvad kurva med armen.
– Jag var rätt bra på fotboll. Eller det är väl för andra att säga förstås.
Han minns en gång i skolmatsalen – en makaronipudding, hård som cement. Hellre att han skulle kräkas än att äta upp den.
– Så säger den där jäkla läraren, och jag kommer aldrig över det: ”Du ska äta upp, du som inte ens har betalat.”
Jan Eliassons familj betalade inte för skolmaten – inkomsten var för låg. Det är därifrån det kommer, säger han: hans rättvisepatos. Som chef på utrikesdepartementet var hans befordringspolitik sträng.
– En sådan liten kommentar som sitter i fortfarande! Så den som inte visar respekt för människor på olika nivåer på en arbetsplats, den som inte hälsar på folk med underordnade arbetsuppgifter. Jag hör det, och jag ser det.
Det är måndag, och Jan Eliasson har återvänt från Göteborg till enplansvillan i Näsbypark utanför Stockholm. Han har hunnit med tennis och en dusch, innan han ger sig ut på långpromenad med den sjuåriga labradoren Leo.
Han och hans fru Kerstin har bara bott här några år. Men det är lite av en homecoming.
– Jag gick Sjökrigsskolan när jag var 20 år. Så vi sprang terräng i de här skogarna där det inte fanns så många hus då.
Fåglarna kvittrar på den promenadsträcka han går varje dag med Leo, som traskar i förväg genom ekskogen. Nu är det ett ficklexikon om fåglar som Jan Eliasson plockar fram ur bröstfickan på sin bruna väst. Han vill veta vilken fågel som sjunger vilken låt.
– Jag kan bara rovfåglar. En rovfågel som vilar på sina vingar med två meter mellan vingspetsarna. Det är grejer det.
Han ställer sig under en 625 år gammal ek, drygt sju meter runt stammen.
– Den här var ung när Gustav Vasa red in i Stockholm. Och här står den. Man måste ha koppling både bakåt och framåt.
Han säger att han ibland får frågor under hundpromenaderna i ekskogen, av människor som är oroliga över framtiden.
– Jag måste ju vara ärlig med att jag faktiskt är oroad. Men också på något sätt inge lite hopp: Nu när Trump sviker Ukraina så har vi en situation där Europa måste skärpa sig. Vi har en stor uppgift – men det ger hopp.
– Och så finns naturen, familjen, hunden.
Visst har Jan Eliasson rest klart, det upprepar han. Men det kliar i fingrarna när han ser konflikterna i omvärlden.
– Det är därför jag går här och tänker: Hur ska gränserna se ut om det blir en förhandlingssituation mellan Ryssland och Ukraina? Kan man göra demarkationslinjer här, eller kommer Ryssland kräva mer? Och Ukraina får ju inte ge upp …
Han skrattar.
– Min fru blir ganska trött.
Så finns det något som skulle kunna få dig att börja resa igen?
– Om jag skulle få frågan och hälsan skulle stå mig bi. Om jag kunde bidra till en förhandlingslösning på något sätt. Jag lider ju både med Ukraina och något fruktansvärt med Gaza, som jag tycker är en skamfläck. Det är knappast realistiskt att jag får en sådan förfrågan, men i så fall kan man inte tacka nej.
Läs mer:
Förre ministern: ”Självklart att Israel begått folkrättsbrott”
