Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
På avstånd ser det ut som en mysig kursgård i landsbygdsidyll. Röda och gula låghus med vita knutar, omgivna av ängar, lövskog och blå himmel. Först när man kommer närmare ser man dem – gallergårdarna – fastskruvade på varje huskropp. För det här är inte en kursgård, utan ett av Statens institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem, där barn som begått mord och sprängdåd hålls inlåsta.
Framme vid dörren ser jag att fastigheterna är slitna och har mögelskador. De är varken anpassade efter de intagnas behov eller personalens säkerhet. På ett annat hem jag besökt stod grinden i det taggtrådsförsedda stängslet öppen på vid gavel. Låset hade varit felanmält i månader utan åtgärd.
Det är det statligt ägda bolaget Specialfastigheter som förvaltar SiS-hemmen. Jag har aldrig hört någon inom vare sig SiS eller Kriminalvården ha något gott att säga om hur det uppdraget sköts.
Mer än 80 procent av ungdomarna på SiS har haft omfattande skolproblem. Som tidigare rektor och speciallärare ber jag att få se institutionsskolan. Rektor Torsten visar runt. Där pågår undervisning; det bakas baklava i hemkunskapen och på engelskan pratar läraren uteslutande engelska. När eleverna ser Torsten skiner de upp. Han klappar med mild hand på de pojkar vi möter.
”Förväntningarna är ofta att vi är en anstalt som ska straffa de intagna, men det är ju ett humanistiskt uppdrag vi har”, förklarar institutionschefen.
På väg ut träffar vi en pojke, runt 13–14 år. Rektor Torsten säger uppmuntrande att det snart är dags för honom att flytta härifrån. Pojken svarar: ”Nä, men jag orkar inte, jag vill vara kvar. Det är så jobbigt att flytta runt och nu har jag lärt mig hur det är här och personalen är trevlig. Därute, du vet, där blir det bara…” Han formar händerna som klor och ger ifrån sig ett vrål, som en tiger.
20 procent av de intagna barnen på SiS har brutit upp från familjehem och institutioner tio gånger eller fler innan de fyllt 16 år. Fler än en tredjedel har blivit misshandlade av en föräldrafigur. 73 procent litar inte på någon vuxen.
Vi lämnar tigerpojken bakom oss. ”Är de här barnen obildbara?”, frågar jag. Torsten förklarar att skolan ofta är ett andningshål. När de inser att de kan få riktiga betyg blir de mer motiverade. Men det är också nu det blir tydligt att inte bara fastigheterna förfaller i samhällsvården. Endast 30,7 procent av de omhändertagna barnen i Sverige har gymnasieexamen vid 20 års ålder (80,5 procent för barn med normal uppväxt). Socialtjänsten på hemorten är sällan intresserad av barnens skolgång; ofta finns inte ens en färdig skollösning när de slussas ut, trots att det har avgörande betydelse för framtiden.
Institutionschefen berättar att barnen ofta har synliga hål i tänderna och saknar vaccinationer. Professionella vuxna har varit inblandade i deras liv under lång tid, men ändå har de inte fått de sprutor alla andra får på BVC. Det är obegripligt! Resultaten borde därför inte heller förvåna: hela 90 procent av de intagna med gängkoppling återfaller i brott.
Nu är förstås att ta någons liv eller detonera sprängladdningar ohyggligt – jag har själv vaknat av explosioner och haft skottlossning vid mitt hem. Brottsoffren får sina liv brutalt förstörda. Humanism är inte det första ordet som dyker upp i ens huvud. Det rör sig om barn med farliga beteenden, som behöver vara inlåsta längre än den tidigare maxgränsen på fyra års sluten ungdomsvård.
Över en annan blå himmel mullrar ständigt startande flygplan. Galler och taggtråd i dubbla rader skriker fängelse lång väg. För att stärka brottsofferperspektivet har riksdagen beslutat att barn som begår grova brott ska överföras till Kriminalvården. Jag besöker därför ett av de fängelser som ska ta emot barn ner till 14 år, även om regeringen helst sett att de var ännu yngre. Personalen vi möter tar uppdraget på genuint allvar, trots att regeringen gett alldeles för lite tid för genomförandet.
I en smal cellkorridor med två små sällskapsrum ska fem barn bo – 14-åringar tillsammans med 17-åringar, eftersom regeringen inte sagt att åldrar ska separeras. Skolan består av ett klassrum för tio elever och ett litet rum för enskild undervisning. Barn som på SiS undervisats i grupper om en till tre elever får inte det utrymmet här.
Den statliga utredaren för barnfängelserna betonade att staten måste lägga mycket pengar på barnanpassning av både lokaler och behandling. Annars riskerar de att bli värre skolor för kriminalitet än vad SiS redan är. Men Statens Specialfastigheter har inte fått direktiv om att prioritera barnuppdraget.
I anstaltens grindsluss, på väg tillbaka ut i friheten mellan låsta gallerdörrar, blir jag fundersam. Många av de barn som ska sitta här i höst har redan snurrat runt i samhällets vård när föräldrarna inte räckt till. Fram tills de dömdes har vi varken sett till att de blivit vaccinerade, klarat skolan eller fått värdiga boendemiljöer. När katastrofen väl är ett faktum förmår vi inte heller ta fram de resurser som krävs för en annan framtid.
Vad innebär då ett stärkt brottsofferperspektiv, egentligen? När samhället negligerar dessa barn skapar vi själva de tigerpojkar som ger nya brottsoffer. Vad talar för att Kriminalvården kommer att lyckas bättre än SiS gjort, när statens fastighetsbolag återigen inte prioriterar barnen – precis så som vuxenvärlden sällan gjort under hela deras uppväxt?
Läs fler sommarröster:
Moa Wallin: I Palmes telefonkiosk tar jag den första ciggen på 15 år
Bengt Norborg: Hon ger allt för sitt land, men korrupta ukrainare skonar inte någon
Rakel Chukri: Länge levde jag ett dubbelliv under namnet Lena
Johan Norberg: Det är inte tiderna som har blivit sämre – det är du