Konsert
Jazzmeia Horn
Scen: Fasching, Stockholm
När Jazzmeia Horn lyssnar in sina medmusikers solon står hon i utkanten av scenen och dansar på stället, vickar på huvudet och ropar: ”Yeah, get it out!” Men även då är hon helt i fokus. Klädd i svart och guld och med en gyllene turban ser hon mest av allt ut som en afrofuturistisk drottning. Scennärvaron är total, det är omöjligt att slita blicken från henne.
Jazzmeia Horn är en av nutidens mest hyllade unga jazzvokalister. 33-åringen kommer från Dallas och är uppvuxen med kyrkan, började sjunga i kören redan som barn. Det passande namnet Jazzmeia fick hon av sin farmor kyrkoorganisten, som varken fick förverkliga sin dröm att bli jazzmusiker eller klassisk konsertpianist. Horn verkar delvis ha slagit sig in i jazzvärlden för farmoderns skull. Hon har gett ut tre album och kommer med ett fjärde i höst, flera låtar under kvällen hämtas därifrån.
Hon har en tajt liten trio med sig – Jordan Williams på piano, Jason Clotter på kontrabas, Michael Reed på trummor – som successivt spelar mer avslappnat, rappt och kreativt. Det samlade musikaliska kunnandet på Faschings scen är av högsta densitet.
Jazzmeia Horn är en nutida arvtagare till giganter som Sarah Vaughan och Betty Carter – hon gör den senares ”Tight” – och har benhård koll på den tradition hon kommer ifrån. Hennes sångteknik är minst lika bländande som hennes utstrålning. Ofta sticker hon i väg i den speciella stil som kallas scatsång. Mitt i en låt – till exempel ”When I say” eller ”Free your mind” – kastar hon sig som en lindansare mellan ordlösa fraser och lekfulla ljud i ett svindlande tempo. Texterna blir ett avstamp för vokala solon där hon på nolltid går från ett dämpat viskande till ett skärande tjut. Det är lätt att tänka sig den trumpet eller saxofon som rösten skulle kunna ersätta.
Konserten är på många sätt svängig, snygg, oklanderlig. Men tekniken står samtidigt i vägen för ett uttryck som borrar på djupet. Det blir en uppvisning som delvis avskärmar, ett slags röstens spexiga teater. Jag blir mer imponerad än berörd av Jazzmeia Horn den här tisdagskvällen. (Men det skriver jag också på tvärs mot den vilt entusiastiska publik som med dånande applåder knappt vill släppa henne från scenen.)
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Magnus Säll