![](https://i2.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/92c4ef9e-7bd9-4647-a0ea-6ed611dfe03a.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Flickan satt framför mig, liten och späd som en remsa smörgåspapper. Dryga tjugo. Tårar i ögonen.
Som barn skickades hon av sina föräldrar till ett georgiskt kloster, där hon uppfostrades av nunnor. En pojke hos munkarna i klostret intill utsågs till att bli hennes framtida man. Livet var utstakat för dem båda. Om hon bara inte hade varit lesbisk.
Det fullständiga Georgien, med hela dess rymd av olika livsstilar och kulturella uttryck, får aldrig blomma ut. Och landets egentligen mångfaldiga identitet blir aldrig offentligt känd.
Organisationen där jag tilläts att hålla mina intervjuer finansierades med svenska medel. Vi angav alltid falska namn i liggaren, vid den händelse att kontoret skulle stormas av konservativa aktivister och boken stjälas. Anonymitet och hemlighetsmakeri är en självklarhet för den som vill prata om hbtq-frågor i Georgien.
Då, för bara några år sedan, var landets progressiva krafter optimistiska. 2021 hyste hbtq-rörelsen gott hopp om att kunna hålla en första offentlig prideparad. Den ställdes in när Tbilisi prides kontor vandaliserades, regnbågsflaggan brändes och ett femtiotal journalister misshandlades. Året därpå hölls en sluten tillställning med filmvisningar och workshops. Framsteg.
Kanske blir det inte mer än så. 2024 har Georgien först klubbat en ”agentlag” som klassificerar internationellt finansierade organisationer som ”utländska agenter”. Till fullo enligt rysk förlaga. Den organisation där jag talade med normavvikande georgier – en fristad för landets transor, bögar och flator – ryker sannolikt.
Och under tisdagen den 4 juni kom nyheten att det styrande partiet vill förbjuda ”hbtq-propaganda”. Även detta med Ryssland som vägvisare. Kanske kommer såna som jag, vars forskning kastar ljus över hur georgiska hbtq-personer tvingas leva, att stämplas som propagandister. Förbjudas.
Under många år såg allting så ljust ut. Korruptionen inom polisen utrotades. Georgien stiftade lagar mot diskriminering och lovade att skydda sexuella minoriteter. Den västerländska gemenskapen låg bara ett stenkast bort.
Skälet varför de vill, och över huvud taget kan, fjärma sig från EU och i stället närma sig Ryssland ligger huvudsakligen i den ortodoxa kyrkan
Men de styrande politikerna vill annat. De blickar österut, mot den granne som så sent som 2008 invaderade Georgien och som ännu ockuperar 20 procent av landets territorium.
Skälet varför de vill, och över huvud taget kan, fjärma sig från EU och i stället närma sig Ryssland ligger huvudsakligen i den ortodoxa kyrkan. En djupt politiserad institution genom vilken Moskva kanaliserar sitt inflytande. Tyvärr bland georgier även en av de mest betrodda institutionerna av alla.
Kyrkan formulerar det styrande partiets ideologiska linje. Den väver samman traditionella levnadssätt med den nationella identiteten, så att det bland georgiska präster är helt problemfritt att påstå att homosexuella inte är ”riktiga georgier”. Med teologiska argument förvandlar det ortodoxa prästerskapet alla med normavvikande sexuella läggningar till hot mot landet och folksjälen.
”Det värsta”, snyftade flickan framför mig. ”Det värsta är att mina föräldrar inte känner mig som den jag egentligen är.”
Kanske talar hon för hela Georgien. Om även nästa repressiva lagstiftning tillåts träda i kraft lär landets homosexuella tryckas tillbaka igen. Det fullständiga Georgien, med hela dess rymd av olika livsstilar och kulturella uttryck, får aldrig blomma ut. Och landets egentligen mångfaldiga identitet blir aldrig offentligt känd.