Jag har blivit med lugg. I stället för att byta liv, man och bostad gick jag till frisören. Mötte en ung tjej med combatbyxor och dreadlocks som fortfarande väntade på gesällbrevet i brevlådan.
Vill jag bara toppa eller vill jag något mer? Ja, vad vill jag? Lite både och kanske?
Den ouppnåeliga drömmen om ett långt svallande hår har jag ännu inte riktigt gett upp. Men den är svår att klippa sig till, särskilt om ingångsvärdet är en porös, trasslig sockervadd.
Min drömfrisyr är mer universell än unik. Senast uppmärksammad i en frågespalt i New York Times då en läsare undrar varför så många kvinnor har långt hår just nu?
Som exempel tas Demi Moores stjärtlånga hårsvall från modeveckan i Milano. Ett långfinger till alla som förväntar sig att kvinnor kapar lockarna efter sextio för att signalera makt och mognad. Melania Trump bär ett trotsigt midjelångt hårsvall som den första first ladyn någonsin med lockar längre än till axeln.
Prinsessan Kate av Wales vill inte vara sämre och har sitt kungliga burr utsläppt. På anekdotisk nivå kan jag tillägga att min 75-åriga granne Maggan har ett inte oansenligt frodigt fall långt ner på ryggen.
Långt hår som varit synonymt med fertilitet och ungdom är numera hett åtråvärt och välkommet även bland äldre kvinnor. En förklaring är förstås som alltid pengar. Dagens hårprodukter klarar att lyfta de mest klimakterieskadade testar till förförisk glans. För den vars fjun inte räcker till finns extensions inom räckhåll.
Jag gjorde hårförlängning för tjugo år sedan och bar stolt en tjock fläta som jag kunde kasta över axeln. Kände mig dock aldrig riktigt hemmastadd med de grova albanskimporterade hårlockar som någon offrat.
En som går mot strömmen är Pamela Andersson som 58 år gammal gett upp sitt blonda svall och klippt bob med mikrolugg. Blir tokhyllad. Hävdar att hon känner sig fri.
Kanske är det därför jag djärvt föreslår en uppklippt frisyr med kort lugg. Frisören i combatbyxor blir uppspelt över att någon går mot strömmen och tar sig an uppgiften med hull och – ja – hår.
Tokhyllad har jag inte blivit direkt. Tvärtom har det varit ovanligt tyst vilket sällan är ett gott tecken. I spegeln liknar jag mest en åldrad Greta Thunberg efter alltför många dagar i Negevöknen. Känner mig möjligen lössläppt, men fri vore att ta i.
Läs fler kåserier, till exempel Jessica när hon som botanisk analfabet kämpar mot växtblindhet.
