Åh människor, som ni kämpar. Medan solen långsamt tynar bort springer ni in i skuggorna, skyndar till jobb och ändlösa möten, hämtningar och lämningar, till mataffären och kvällens bestyr. Jag ser er trötta hållning där ni väntar i busskuren, trängs i kollektivtrafiken. Vad rör sig i ert inre? Vad dövas när ni stirrar ned i skärmen? Vad döljs i era trängtande hjärtan?
Drömmen om ett mer närvarande liv, kanske. Tid att skapa meningsfulla relationer, att vårda de ni redan har. Lämna lönsamhetskraven och gå ut i honungslent höstljus, se träden blossa upp i årstidens alla färger.
I stället upplever ni att något tagits ifrån er. Att ni i hjärtat bär en längtan, en smärtsam brist. Ett begrepp som allt oftare används för att beskriva detta tillstånd, symptomatiskt för den stressade nutidsmänniskan, är yearning. Trängtan på svenska.
För att förstå varför detta begrepp trendar just nu kan man tala om reaktioner på den avförtrollade moderniteten, ytligheten i sociala medier, rå senkapitalism eller varför inte vår tids kalla, varufierade dejtningmarknad. Skräniga högermän som föraktar känslor och empati har även de bidragit till att internet numera drömmer om male yearning – alltså män som med öppen, ärlig blick trängtar efter kärlek och djup kontakt.
På denna flämtande del av nätet syns Conrad Fishers trånande valpögon, Mr Darcys kärleksförklaringar, kapten Wentworths passionerade brev till Anne Elliott i ”Övertalning”. Jane Austen skapade inte trängtan, men väl dess trosbekännelse, när hon skrev: ”Ni genomborrar min själ. Jag klyvs mellan förtvivlan och hopp. (…) Jag har inte älskat någon annan än er.” Prova att skrika det i en kudde, viska det som en syndabekännelse, en bön om nåd under nattens mörkaste timme.
Eller, om du vill utrycka en mer rasande smärta, åk till havet och vråla som Virginia Woolf mot de grå vågorna: ”Jag fördömer dig! Ändå längtar mitt hjärta efter dig. Jag skulle gå med dig genom dödens eldar. Ändå är jag lyckligast ensam.” Citat som fått de trängtande att kasta sig över sociala medier och rapportera: ”kan inte jobba i dag, döende i yearning” eller ”åker till akuten med tredje gradens trängtan i bröstet”.
Jane Austen skapade inte trängtan, men väl dess trosbekännelse
För ofta är det i den romantiska litteraturen trängtan blir som mest intensiv, kanske som vackrast. Det är här den målas fram som ett tillstånd bestående av lika mycket jublande kärlek (min älskade finns!) som bottenlös avgrund (men inte hos mig!).
Vi som identifierar oss som romantiska yearners, vi som legat vakna till småtimmarna med Thomas Hardy, systrarna Brontë, Hjalmar Söderberg och Emily Dickinson, eller varför inte Sally Rooneys ”Normala människor” och Madeleine Millers ”Sången om Akilles”, vet allt om att införliva trängtan i våra kroppar, låta den genomsyra hur vi rör oss i världen.
Att vakna med en dov känsla av brist i bröstet, drabbas av lika delar lycka som sorg när vi bjuds till rum där vår älskade befinner sig för att där – där – … inte skrida till handling, bara låta blicken fastna lite för länge vid dennes ansikte, bemästra de inre skälvningarna när våra ögon möts. Vår mun faller öppen när vi drar efter andan, när vi går fram till ett fönster och till synes likgiltigt, stoiskt, blickar mot ett oklart mål i fjärran.
Och sedan, när den älskade inte längre finns inom räckhåll, går vi ut i kvällningen, vandrar planlöst genom staden, betänker att naturen är som vackrast när den dör, hur passande det är att vi befinner oss i förmultningen, att våra fötter rör vid döden. Kanske stannar vi inför en underbar utsikt, insuper den som ett heligt vin men det räcker inte så vi suckar otillfredsställt, undrar ”vad ska jag äta ikväll?” men slår det snabbt ur hågen, vår hunger kan inte tillfredsställas av något så trivialt, något så gränslöst dumt som ”pasta med tomatsås”!
Kanske skriver vi en dikt? Vi trängtande står axel mot axel med poeten, ibland är vi samma men avgörande detaljer skiljer oss åt, åtminstone om man ska tro Michel Houellebecq. I ”Hålla sig vid liv” skriver han att poeten föds ur lidandet, av att negligeras som barn, gråta utan att bli hörd, att se sin döende far ligga uppkopplad mot pipande maskiner. Smärtsamma erfarenheter förlänar poeten ett känsligt sinnelag, hon känner lidandet genom varje por, vadar i självhat och förakt, bär ett okuvligt ressentiment mot själva livet.
Vi trängtande känner lidandet intimt men drunknar inte i det, vårt skepp har skadats men går inte i kvav. Till hälften fyllda av smärta, hälften av hopp sätter vi kurs mot fyren, ljuset, mot drömmen om att få vila i den älskades armar.
Att trängtaren lever på något så idiotiskt som hoppet har fått många att tro att hon är ung. Man fnyser föraktfullt, reducerar allt till barnsligt trams. Men då har man också avslöjat sig som fastfrusen i gårdagens coola, ironiska distans, som förnekare av hjärtats fulla kompetenser! För hjärtat vet ingen ålder, det vet bara att slå, helst där det känns.
Ett tillstånd bestående av lika mycket jublande kärlek (min älskade finns!) som bottenlös avgrund (men inte hos mig!)
De verkligt kärlekslösa försöker ibland patologisera trängtandet, mumlar om otrygg anknytning eller farorna i att uppgå i någon eller något annat än vår nutidsreligion: Jaget, Självutvecklingen. Blinda för vilka gudar de själva tillber uttalar de falskheter på Linkedin, hävdar att de skulle ruttna bort om de inte ingick i den utmattningsmaskin som är vårt moderna arbetsliv.
Jag ber till gudarna att ni denna höst får tid att träda fram ur skuggorna. Att ni får syn på en brinnande hösthimmel, att ni verkligen ser den. Och att ni står stilla så pass länge att ni hör hur det egna blodet, hjärtslagen, sjunger i takt med allt som omger er.
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här
