Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När ni läser detta fönar jag håret. De som känner mig tvivlar troligen, för jag fönar mig aldrig. Både av lathet och av rädsla för att bränna upp mina tunna testar. Men nu vill jag bli fin för demokratin. Den klär bestämt i lockar. Kanske även i manchesterbyxor och en randig polo.
Så var jag klädd en marsdag 1980 när jag hängde utanför skolan i Oxelösund för att fånga valvinden i kärnkraftsomröstningen. Jag fick inte rösta eftersom jag bara var en dryg meter hög och knappt visste vad en atom var. Men jag hade lärt mig att atomkraft var farligt och tyckte att nej-sidan hade fina glada solar på sina knappar. Sannolikt var det fler än 10-åringar som hade bristande kunskap, men ändå fick lägga sin röst.
Kanske borde jag vara diskvalificerad även i dagens val. Jag vet varken ut eller in. Har inte hängt med i alla utspel och löften och kramar och smockor. Känner knappt igen partierna från dag till annan. Vad döljer sig bakom all svulstig valretorik?
För att ploga rätt i åsiktsåkern tar jag hjälp av valsnurror. Hela sex stycken. De gör mig ännu mer snurrig.
Men en blankröst känns ju helt bortkastad, liksom att soffligga – det gör jag ju så bra alla andra dagar. Jag måste ta partierna på allvar, även om de inte förtjänar det, tänka att de nog ändå har en gedigen plan för vår allas framtid. Jag blir stärkt av vänner från andra delar av världen som aldrig skulle missa en chans att rösta – bara för att de faktiskt får.
För att ploga rätt i åsiktsåkern tar jag hjälp av valsnurror. Hela sex stycken. De gör mig ännu mer snurrig. Alla är nästan identiskt utformade och ger ungefär samma resultat. Ett parti hamnar högst upp på min lista fem gånger och borde väl ligga närmast. Men nu är jag långt ifrån stensäker i mina åsikter och svar. De är höftade utifrån dagsform och inte nödvändigtvis djupt ideologiskt grundade.
Så jag satsar på yta mer än innehåll. Valceremonin ska vara fin och högtidlig. Därav det fönade håret. För att hålla ut ända till i dag har jag stålsatt mig. Det är alldeles för enkelt att snabbt lägga en slarvig röst i en förtidsröstningslokal. Man behöver ju inte ens röstkort.
Jag blir stressad av tanken på att miljontals svenska väljare ligger före mig. Men i dag ska jag gå till min skola, ta alla röstsedlar som finns och omsorgsfullt klistra kuvert.
När ni ser mig finklädd äta bakelse på Tumba brukscafé så vet ni att jag har gjort mitt allra bästa för demokratin.
Läs mer:
Jessicas förra kåseri: Vem vågar ringa tillbaka till ett okänt nummer?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.