Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag snubblar in på akuten en påskdag med en blå och svullen fot. Trillar ut något dygn senare med en lika svullen och blå fot. Det var ingen propp. Jag borde förstås vara jätteglad.
Ändå är jag både orolig och besviken. Läkaren tror att jag har överansträngt mig. Jag som tagit det lugnt i påsk. Hur kan foten vara så blå?
Jag tar bilder på extremiteten för att samla bevismaterial för hur sjuk jag är. Då har jag ändå fått inspektera fotens innandöme på mikroskopisk nivå. På ultraljudet dyker röda och blå pölar upp på skärmen med ljudeffekter som i ett dataspel. De röda är nog livsfarliga. Men den biomedicinska analytikern försäkrar att båda färgerna är helt normala och bara visar blodflödets riktning.
– Du har jättefina blodkärl, säger hon oväntat.
Blir lite stolt över komplimangen. Önskar att blodkärl vore något som syntes på utsidan.
Innan jag stapplar ut från sjukhuset säger läkaren att om det inte blir bättre om två veckor ska jag gå till vårdcentralen. Den har man hört förut. Den är alltid lika otillfredsställande. Jag vet hur svårt det är att få tid på en vårdcentral.
Nu är det inte överdrivet lätt att få hjälp på akuten heller. Att dyka upp vid tiosnåret en röd kväll är inte att rekommendera. Till och med sköterskan frågar varför jag söker vård just då. Jag skäms och skyller sanningsenligt på AI. Enligt AI:n är en blå och svullen fot inget man ska vänta med till nästa dag. Den uppmanar mig att söka vård akut.
Akuten har inte samma intelligens som den artificiella. Jag hamnar bland de gula plupparna. Vi är 31 stycken enligt displayen i väntrummet. Vip-gästerna med akut livshotande tillstånd blir röda pluppar och de allvarligt sjuka orangefärgade. Gula pluppar är de som inte har livshotande besvär och gröna är personer med lindrigare besvär.
Gul plupp betyder att jag hamnar på en brits över natten. Hinner få en macka och en kaffe innan läkaren dyker upp strax före lunch dagen därpå. Jag har kläder och smink från i går och rufsigt hår. Tänker att den icke livshotande foten hade mått bättre av att sova hemma.
Väl hemma försöker jag ändå tänka positivt. Jag har ingen propp. Jag är inte döende. Foten är violett likt en blomsterbukett och jag har ju väldigt snygga blodkärl.
Läs fler kåserier av Jessica, som när hon oroar sig för att hon håller på att bli tant.
