Roman
Jessica Schiefauer
”Tänkarens testamente”
Romanus & Selling, 383 sidor
Författarna lämnar inte René Descartes i fred. Som Rebecka Kärde skrev här i DN förra året så var det kanske Sveriges största inverkan på modern filosofi att stackars Descartes 1650 dog av lunginflammation i drottning Kristinas utkylda Tre kronor. Men den svenska romanen är inte färdig med honom.
I Göran Tunströms ”Försök med ett århundrade” från 2003 spelade han en skurkroll som surkusen vid namn De Kaart som genom sitt filosofiska tvivel lägger en blöt filt över Bachs, Rembrandts och Vivaldis barockglädje. Han dök upp igen i Magnus Florins underfundiga skildring av resan till Stockholm, ”Descartes dotter” (2023). På skeppet mot norr hade filosofen då sällskap av en docka föreställande den döda dottern Francine – ett rykte i svang redan i samtiden.
Nu är han tillbaka, i Jessica Schiefauers nya roman ”Tänkarens testamente”, komplett med dockan. Eller är han? Den namnlöse huvudpersonen har många drag av Descartes. Och ändå inte. Det tar en stund innan jag tycker mig begripa vad Schiefauer vill honom.
Den Augustprisbelönade ”När hundarna kommer” (2015) är den av hennes böcker som gjort störst avtryck. Där gestaltar hon komplicerade känslokedjor av kärlek, hat, erotisk underkastelse och överordning, allt kretsande kring ett nazistiskt mord som påminde om det på John Hron. Det är få förunnat att med enkla medel fånga så sammansatta känslohaverier. Intressant nog visar sig de båda romanerna till sist vara släkt.
Berättaren i den nya romanen är inledningsvis också en ung man som inte förstår sina egna passioner. Under 1600-talets första år går han på en jesuitskola där han tidvis känner dragning till andra pojkar, men snart drar slutsatsen att fysisk kärlek inte är något för honom. Ett arv gör honom oberoende och han ägnar sig åt privatfilosofiska studier av naturen, själen och människokroppen. Och han fascineras av den mekaniska, orgelspelande automatkvinna han ser vid franska hovet, till den grad att han börjar spekulera om huruvida kroppen är en maskin – och var vi i så fall finner själen. I bakgrunden mullrar trettioåriga krigets arméer som ödelägger Europa där de drar fram. Småningom får han, på besynnerliga vägar, en dotter som blir viktig för honom, men som dör ung. Han hamnar i krakel med kyrkliga auktoriteter och flyr till Stockholm och Kristinas hov.
Så långt liknar romanens huvudperson Descartes. Men sedan skevar det i långa stycken: Schiefauers Tänkare är en person som ständigt står i skuggorna, utanför de stora, intellektuella sammanhangen och som har få vänner. Han deltar till skillnad från Descartes inte i kriget. Hans dotter tillkommer på ett vis som måste beskrivas som att Tänkaren närmast utsätts för en våldtäkt – och romanens Francine blir inte bara fem år utan tonåring.
Några få, avskalade händelser i filosofens biografi byggs om till en pikaresk, släkt med Grimmelshausens 1600-talsroman ”Simplicissimus”. Och jag undrar inledningsvis varför Schiefauer lägger så mycket möda på en starkt förenklad version av Descartes liv.
Det är först en bra bit in i romanen som jag förstår den fascination som drivit Schiefauer. Det handlar om automaten, om människan och maskinen, om Descartes åtskillnad mellan kropp och själ (som irriterade Tunström). Descartes menade att de möjligen satt ihop via tallkottkörteln, men annars var åtskilda. Och det är här som ”Tänkarens testamente” tar en tvär sväng från pikaresk och bildningsroman till Frankensteinfantasi. Själen kanske kan opereras ut ur sitt döende skal och få ett nytt hem i en maskin? Den docka av Francine som Descartes har med sig på resan mot Stockholm är hos Schiefauer något mer luguber än hos Florin.
Det är hit, till den punkt där förnuftets och tvivlets rakkniv blir till skarprättarens, som romanen vill. När blir ärlig längtan efter kunskap något monstruöst? Finns det ens en sådan gräns? Det är den fråga romanen ställer till såväl den verklige Descartes som till den fiktive Tänkaren. Filosofiskt och litterärt blir det, om vitsen tillåts, vasst efter halvtid. Och jag tror att romanen skulle ha stannat längre där, i den smärtan och fasan.
Läs fler texter av Ola Larsmo och fler recensioner av aktuella böcker.