Jag har fått en varannanveckaskatt. Eller ibland en varannandags- eller varannantimmeskatt. Harry har börjat strosa fritt mellan mitt och syrrans hus, som ligger på kattpromenadsavstånd från varandra.
Det började i julas när vi skulle fira jul hos syrran. Harry stortrivdes och lillkatten Selma var förtvivlat missnöjd. Så pass att julferien fick avbrytas i förtid. Men då ville Harry inte följa med hem.
Harry och jag har levt i över tio år tillsammans. Jag uppfattar oss som ett gift gammalt par som älskar varann i både nöd och lust. Nöd betyder i det här fallet att han fått en bestämd och högljudd kattdam till lillasyster.
I mellandagarna gjorde jag några tama försök att få honom tillbaka. Syrran hävdar att jag jagade Harry men jag lyfte bara in honom i bilen och körde honom hem. Han var snabbt tillbaka hos syrran igen där han verkade stortrivas. Hon gjorde sig till förstås, serverade obegränsat med mat och godis, borstade honom som skulle han på catwalk.
När han gömde sig under hennes säng bara han såg mig gav jag upp. Uppenbarligen ville han inte leva med mig längre. För att inte krossas fullständigt intalar jag mig att Harry drabbats av alzheimer. Han minns inte riktigt var han bor, utan lever här och nu. Vilket för tillfället är hos syrran.
Men så blev det påsk och när kattklockan klingade på skärtorsdagen var det inte påskkärringar utan Harry som stolpade in och förväntade sig både mat och borstning. Jag blev överlycklig. Han älskar mig ändå, trots sin demens! Dagarna blev till vecka och Selma var lika glad hon. Äntligen hade hon en brorsa att reta och sno bästa liggplatsen från.
Men så kom messet från syrran en kväll: ”Harry är här nu, bara så att du vet och inte oroar dig.” Jag nöjde mig med en tumme upp för att inte visa min avgrundsdjupa besvikelse. Är det så här föräldrar känner när barnen väljer vem de vill bo hos efter skilsmässan? Jag är nu redo för parterapi, orkar inte göra slut med Harry var och varannan vecka.
Harry är vinnare i kärleksdramat. Han får omotiverat stor uppskattning bara han visar sig, och ändlös lek och omsorg från alla håll. Jag tänker att syrran och jag kanske behöver en familjevägledare eller relationsexpert. Ingen av oss orkar prata om katten i rummet som alla tassar kring.
I stället städar vi våra kattlådor och fyller alla skålar med godis och mat. Utifall att. Det är ju ändå alltid katten som bestämmer.
Läs fler kåserier som när Jessica känner sig osugen på AI-brownies med fiskolja och mjölmask.
