Medan public service-bolagen i våra nordiska grannländer på löpande band har lagt ned sina litteraturprogram på grund av sjunkande tittarsiffror kan ”Babel” skryta med en trogen publik. Stammisarna, som består av kulturbärarna i Sverige, det vill säga kvinnor i sextioårsåldern, slår vecka efter vecka på tv:n – eller paddan – och bänkar sig.
– Men under den senaste tiden har vi sett en ökning av yngre tittare, vilket är otroligt roligt och hoppfullt, säger Jessika Gedin, som alltid klädd i sitt signaturplagg: polotröja.
Det är feststämning på inspelningen. Konfettibomberna är redo, bubbel och snittar är framdukade i greenroom. I kulisserna skymtar SVT:s vd Anne Lagercrantz, redo att hålla ett tal när kamerorna slocknat och korkarna på det alkoholfria bubblet börjat flyga.
Jessika Gedin har styrt skutan de senaste 13 åren. Många polotröjor har slitits ut, hundratusentals sidor prosa har plöjts, nästan tusen författare har gästat. Jubileumsavsnittet är en odyssé genom åren som gått – vad har hänt och vad har det pratats om när de gäller böcker? Jubileumsgästen är Monika Fagerholm, som den 8 mars 2005 var med i det allra första avsnittet, då aktuell med ”Den amerikanska flickan”.
– Vi tillåter oss att vara omåttligt nostalgiska, säger Jessika Gedin.
Hennes drömgäst är och förblir Stephen King, som inför varje ny säsong bjuds in, och vars agent alltid lika artigt låter hälsa att skräckmästaren tackar nej. Låter man även de döda stå på önskelistan är det fransmannen Choderlos de Laclos som står högst upp.
– Hans brevroman ”Farliga förbindelser” är den bok som jag oftast refererar till. Den publicerades 1782 och är ett bevis på att människan har varit sig lik i alla tider.
Makt och manipulation, moral och korruption, kärlek och begär, könsroller och normer – nog har Jessika Gedin rätt om att intet är nytt under solen när det gäller homo sapiens.
Hon tror att hemligheten med ”Babel” är just att litteraturen innehåller allt mänskligt, de små och stora känslorna, liksom de små och stora tankarna. Man börjar prata om en bok och vips pratar man om kärlek och hat, politik och moderskap, rädslor och drömmar.
– Det blir världens bästa talkshow, säger hon.
Jessika Gedin är av den bestämda åsikten att litteraturen behöver ”Babel”. Hon menar att programmet har förmågan att ge den bättre självförtroende, att litteraturen med programmet i ryggen kan stå framför badrumsspegeln och känna sig snygg, rolig, smart och omtyckt.
– Litteraturen har jättedåligt självförtroende. Många litteraturarbetare i det här landet gör ett fantastiskt jobb, samtidigt får man hela tiden höra läsningen pekar nedåt, säger hon.
Det är många som jobbar hårt i litteraturens tjänst och det är sällan glamouröst, menar hon.
– Jag tror att litteraturen jämte allt slit också måste få vara storslagen. Den behöver vara omgärdad av flärd och glitter, den måste få se bra ut ibland.
Men också bokbranschen behöver ”Babel”. Tv-mediets genomslag är fortfarande att räkna med, om den saken vittnar blombuketterna från olika förlag ute i greenroom. Trots det vill inte Jessika Gedin placera programmet högst upp i näringskedjan.
– Visst finns det en narcissistisk önskan om att vara tongivande i det kulturella ekosystemet, vilket jag också vill tro att vi är, det blir lätt så när man har funnits så länge. Men ”Babel” är mycket personligare än så, det är ett program för läsare, säger hon.
Jessika Gedin kommer från en läsande familj, från hennes sida på Wikipedia kan man klicka sig vidare till översättare, akademiker, förläggare och författare med egna Wikipediasidor. Hon är medveten om att långt ifrån alla läsare har samma bakgrund.
– Läsningen är en ensam syssla när man gör den, därför tror jag att man söker sig till platser där man kan göra det gemensamt. Kanske är det därför det finns få många bokcirklar? Jag hoppas att ”Babel” kan vara den läsande familjen för den som ingen har.
”Babel” är sedan årsskiftet en halvtimme kortare, i gengäld görs fler program, däribland nysatsningen ”Babels sommarspecial”. Programmet har under sitt liv hoppat runt i tv-tablån, men sedan några år tillbaka är det bästa sändningstid på söndagskvällar som gäller.
Inget är hugget i sten vad gäller ”Babel”, inte heller Jessika Gedin som programledare. Snart har hon lett programmet dubbelt så länge som sin företrädare – Daniel Sjölin. Hon fortsätter gärna programleda fram till dess att hon trillar av pinn, men är ständigt rädd för att bli utbytt.
– Jag pratar ju bara svenska, engelska och franska. Någon gång har vi använt tolk i programmet, men det blir inte bra. Jag är den klängiga tjejen i den här jobbrelationen, rädd för att jobbet ska lämna mig för någon yngre och snyggare – med bättre språkkunskaper.
Med åren har ”Babel” blivit en institution i Kultursverige. Oräkneliga är de kulturarbetare som ”jobbat på ’Babel’ en sväng” för att citera bandet Statens låt ”Kulor, sedlar, dollar, pengar”. Jessika Gedin må vara ansiktet utåt, men ”Babel” är ett grupparbete.
– Det är ett väldigt banalt men sant svar – redaktionen är helt fantastisk. Många kollegor har jag haft äran att jobba med ända sedan jag började, säger hon.
Bubblet och snittarna i kulisserna är till dem, till redaktörerna, fotograferna, redigerarna, studiovärdarna, researcherna, producenterna – listan kan göras lång.
Läs mer:
Så blev biblioteks-Harriet Instagrams okrönta humordrottning
