I Olof Lagercrantz självbiografiska ”Min första krets” nämner han – i ett för sammanhanget underligt inskjutet kapitel – hur aktiebolaget som form upphävt ”förbindelsen mellan den enskildes öde och pengarna”.
Insikten framstår som omtumlande, de få sidor som följer är tunga av fastmonterade varningsskyltar. Pengarna, menar Lagercrantz, har så att säga mist sin mänsklighet. Han beskriver det mycket sinnligt genom att utrusta dem med förmåga att lukta, känna, smaka och höra, men också att tala. Allt detta är nu borta. Kvar är bara begäret att skapa mer pengar.
Slutsatsen är ohygglig: ”Aktiebolaget var början på ett liv i abstraktionernas värld där människan lämnades långt bakom och robotarnas herravälde började”. Det som finns kvar är den oerhörda kvarn som ska ”mala undergång åt släktet”.
Kvarnen har sedan boken publicerades 1982 malt i åtskilliga år. I dag har hyperprofilerade företagsledare utan risk för att själva lämnas barskrapade åter fått företagens pengar att tala, via plattformar som OpenAI, X och Meta. Annat är just så där stumt att det är svårt att förstå varifrån orden kommer, vem som uttalat de sällsamma dekret som måste gälla.
Inom kort ska vi alla arbeta med AI, och det är svårt att förstå när det bestämdes – och av vem. Åtskilliga är nu de organisationer, företag, lärosäten och myndigheter som sitter med verktyg som de själva inte efterfrågat eller tagit fram – för att lösa problem som de inte visste att de hade. Som att skriva en text, eller beställa ett fotografi av en livs levande fotograf.
Följderna är snudd på oöverblickbara, och de rymmer – utöver oron över den energiåtgång som AI kräver – även den lilla pockande tanken om vad det innebär att vara människa.
Nyligen hamnade jag i egenskap av verksam vid en statlig konstnärlig högskola i en mejltråd med andra verksamma vid statliga konstnärliga högskolor, runt om i landet. Ämnet var AI och huruvida respektive lärosäten borde använda sig av AI i sin kommunikation.
Mejltrådens problemformulering var inte svår att greppa: Om till exempel de lärosäten som ska utbilda illustratörer inte själva anlitar dem i sin verksamhet, utan i stället tillämpar AI, vilka signaler skickar vi då? Vilka blir konsekvenserna? Ungefär.
Länge uteblev svaren. När de väl kom var de anemiska. Någon hade så smått börjat, utan att egentligen kunna motivera varför, vilka problem man identifierat eller för den delen löst. Alla eventuella följder uteblev.
Självklart ska svenska lärosäten undervisa inom och kritiskt granska AI, för att till exempel hitta de användningsområden där det gör mest nytta för mänskligheten. Lika viktigt kan det vara att vrida och vända på AI inom konsten. Men det är som om man i många fall hoppat över det i alla andra sammanhang grundläggande kritiska undersökandet, och gått direkt på implementering.
Den här typen av texter kommer gärna med en nojig brasklapp (AI är inom många områden nyttigt och är helt avgörande inom forskning där till exempel enorma mängder data behöver gås igenom!), som för att inte förarga det ansiktslösa något som numera vill hänga över vår axel också när vi studerar, översätter, skriver poesi eller ritar barnboksillustrationer. Reflexen är egendomlig, den liknar en strykrädd hund som vid ett skall som inte längre kan tryckas tillbaka direkt pressar sig mot marken.
Olof Lagercrantz såg framför sig en framtid där alla mänskliga funktioner i framåtskridandets namn blivit mekaniserade. Innan vi driver utvecklingen kan det alltså vara en god idé att fråga sig vem som vinner på det, vem som egentligen talar.
