Det här är det hittills längsta samtalet, säger Joakim Medin när vi promenerar uppför backen från vattnet, mot slutet av intervjun. Folk badar från bryggorna på Stora Essingen. Han har längtat till stråken här – när han sprang runt, runt på rastgården i fängelset, då föreställde han sig att han löptränade här.
Han har varit på svensk mark i tre dygn och det börjar sjunka in att han är hemma.
På bara några dygn har de betat av de bästa måltiderna, han och hustrun Sofie Axelsson: saffranspasta, sunkpizza och lyxpizza. Tacos, kvällen innan vi ses.
– Sofie dukade fram de små skålarna och jag skulle precis sätta mig till bords när jag plötsligt började gråta. Hulkade, tårarna sprutade. Det var första gången på många veckor. Jag grät när jag fick Sofies första brev, efter ett par dagar i fängelset, men inte efter det. Jag tror att det kommer mycket mer.
Efter middagen tog han en sömntablett. Det har varit stökiga dagar och nätter.
Ingenting talade för att Joakim Medins tjugoförsta resa till Turkiet skulle vara förknippad med stor risk. Han har vistats mycket i landet, ibland i flera månader och övervägt att flytta till Istanbul, en av hans absoluta favoritstäder.
Den här gången skulle han bara stanna några dagar. Rapportera om protesterna mot president Erdogan, göra några intervjuer, prata med företrädare för oppositionspartiet CHP. Därefter skulle han resa vidare till Israel.
Men i passkontrollen på Istanbuls flygplats tog det stopp. Gränspersonalen började ringa, han togs åt sidan, in i ett förhörsrum. Han hann skicka sms till sin uppdragsgivare på Dagens ETC och till sin hustru innan mobilen beslagtogs. Joakim Medin förstod att han var efterlyst och att skärmarna börjat blinka vid hans namn.
– Hade jag vetat det, hade jag naturligtvis inte rest dit.
De första förhören skedde med hjälp av Google translate, med poliser som inte kunde engelska. Ingen advokat var närvarande. När han vägrade underteckna förhörsprotokollet – skrivet på turkiska, ett språk han inte förstår – förfalskades hans namnteckning. Den natten sov han på polisstationen.
Dagen därpå förhördes Joakim Medin igen, nu av en åklagare i Ankara som han mötte via länk. Efteråt konstaterades att misstankarna kvarstod och att Joakim Medin skulle arresteras. Han placerades i Maltepe, ett fängelse där många utlänningar hålls, men flyttades efter bara något dygn till Marmara, där flertalet politiska fångar sitter, anklagad för att ha förolämpat presidenten och för terrorbrott. Brottsrubriceringarna hör till de vanligaste mot journalister, aktivister och politiskt oppositionella.
Joakim Medin har arbetat som frilansjournalist i över femton år och skrivit sex böcker. Han är intresserad av frågor som rör demokrati, rättsstat och kränkningar av mänskliga rättigheter, och har rapporterat från kris och krig, i länder som Ukraina, Ungern, Syrien, Irak, Turkiet, i Latinamerika. De senaste åren har han främst arbetat för tidningen Dagens ETC, och föreläst för journaliststudenter och på Försvarsmaktens säkerhetskurser. Utbildningar han själv har gått, och haft nytta av.
– Jag vet hur man ska bete sig om man blir gripen eller hålls fängslad. Vilket kroppsspråk man ska ha, hur man ska prata. Det har varit otroligt värdefullt.
Han berättar om tiden i fångenskap: om en cell på arton kvadrat och en lika stor rastgård, om matluckan, om hur man gör när man styrketränar med hjälp av vattendunkar och hur det gick till att kommunicera med grannfångarna genom glipor och få glimtar av information om omvärlden. Allt i fängelset kostade pengar: en sked, en soppåse, en tvål och extra ström. Det gick att förhandla sig till bättre villkor, vegetarisk mat, en klocka, en penna, en timmes rörelse i veckan.
Han fick en advokat, men var misstänksam mot honom tills han presenterade ett brev från Joakim Medins hustru, där hon skrivit sådant bara de visste, som namnet de gett det ofödda barn hon bär: Esme.
Advokaten kom en gång i veckan, liksom Johanna Strömquist, Sveriges generalkonsul i Turkiet. Med hustrun Sofie kunde han tala i telefon tio minuter i veckan.
På samma avdelning satt oppositionsledaren och Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglou, som också gripits i mars. Joakim Medin visste att Imamoglou kände till honom, hans chaufför bodde vägg i vägg med svensken. De vinkade till varandra på avstånd.
Den första rättegången, på valborgsmässoafton, kom tidigare än väntat. Joakim Medin fälldes för förolämpning av president Erdogan, fick villkorligt. Därefter fortsatte väntan. Frisläppandet kom lika plötsligt som gripandet, det hade då gått 51 dagar.
– Jag är övertygad om att frigivandet var resultatet av flera, samverkande faktorer. EU-parlamentets resolution. Den mediala uppmärksamheten här, och pressfrihetsorganisationernas påtryckningar. Regeringens och UD:s arbete. Det är knappast en slump att jag släpptes samma dag som utrikesminister Maria Malmer Stenergard talade med sin turkiske kollega.
Samt en dos ren tur – att detta sammanföll med fredsprocessen mellan den turkiska regeringen och de kurdiska grupperna, med PKK:s upplösning och frisläppandet av ett stort antal kurdiska fångar.
Den anklagelse som återstår mot Joakim Medin gäller samröre med en terrorklassad organisation, PKK – som inte längre finns. En ny rättegång är planerad till september, om den blir av. Och så länge rättsprocessen pågår, kanske i flera instanser och under flera år, har Joakim Medin avråtts från att resa till icke-demokratiska länder, länder som kan ha större respekt för Erdogan än för rättsstatsprinciper, av risken för att gripas vid gränsen och lämnas över till Turkiet.
– Det inkluderar nästan hela Afrika, Latinamerika och Mellanöstern, utom möjligen Israel. Det kan tyckas som en liten sak, men för mig är det en stor begränsning. Det är min specialitet och min passion att rapportera just från sådana länder, om auktoritära ledare och antidemokratiska krafter.
Han är orolig för att det han varit med om ska avhålla andra journalister från djärva granskningar, eller att de ska börja idka självcensur.
– I förhören var de särskilt intresserade av varför jag delat mina artiklar och bilder i sociala medier. Jag vill ju sprida det jag gör och kommer att fortsätta med det. Ska jag sluta med det – för att det kan göra andra stater irriterade? Nej. Och det ger energi att veta att en journalist i ett litet land som Sverige, och som skriver på svenska, uppfattas som så viktig och irriterande. Det om något visar att mitt arbete spelar roll.
I förundersökningen mot Medin – som inleddes redan våren 2023 – fanns material som också handlade om andra personer i Sverige som uttryckt sig kritiskt mot den turkiska regeringen. Joakim Medin menar att en del av den informationen var sådan att den sannolikt härrör från turkisk underrättelsetjänst, möjligen inhämtad i Sverige.
– Mitt namn fanns med på en lång lista som min advokat hade fått se. På den listan fanns även andra, namngivna, svenska journalister.
Namnen kan omfattas av turkisk sekretess, men Joakim Medin har personligen varskott hittills en svensk journalist om att akta sig från att resa in i Turkiet.
Ja – han ska skriva om vad som hänt, i artiklar, sannolikt en bok. Först ska han och frun vara i fred några dagar på några vänners lantställe. Nästa vecka ska han träffa en psykolog.
– Jag ska inte göra samma misstag som förra gången, efter Syrien. Då var jag frihetsberövad bara tio dagar, men under sämre förhållanden. Jag såg tortyr och övergrepp.
Ändå tänkte han ”det är bra nu” efteråt, och tog ingen hjälp.
– Jag tar det på allvar nu. Det var stunder då jag var rädd, på riktigt. Ibland hade jag väldigt mörka tankar. De tror jag inte att jag har vågat närma mig än.
Han gör andra överväganden nu, om vad han är beredd att riskera för journalistikens skull – men inte i första hand på grund av fängelseerfarenheten.
– Under större delen av min tid som journalist har jag varit singel. Nu ska jag bli pappa, jag är gift, jag har ansvar för andra än mig själv. Det är klart att det påverkar vad jag gör.
På Stora Essingen kommer människor fram, de ler, säger att det är roligt att han är hemma. En kvinna ger honom en stor blomma, han ler stort tillbaka.
Den gångna natten har han sovit i tio timmar, men det är inte nog och han ser fram emot att vila. Vara med sin fru, försöka föreställa sig hur det blir att inte springa, utan dra barnvagn längs vattnet. Det blir något helt nytt, och det är bara några veckor kvar.
Läs mer:
Joakim Medin: ”Länge leve friheten!”
Martin Schibbye: Du klarade det, Joakim – nästa gång är det skarpt läge
Fallet Joakim Medin – detta har hänt
