– Från dag ett har jag tänkt på vad jag skulle säga den här stunden och nu säger jag det: länge leve friheten, yttrandefriheten, rörelsefriheten, inledde den till synes fysiskt välmående journalisten Joakim Medin när han mötte den svenska pressen på tidningen ETC:s redaktion i Stockholm.
Han, liksom hans fru, höggravida Sofie Axelsson, var båda djupt berörda och berättade öppet om sina ”obeskrivliga känslor av lättnad och glädje”.
– Mardrömmen är över, konstaterade Sofie Axelsson.
Under den största delen av fängelsetiden hölls Joakim Medin fängslad i högsäkerhetsfängelset Silivri utanför Istanbul. Han satt i en, som han beskriver det, mycket trång cell på en avdelning för politiska fångar.
– Jag fokuserade på att ta hand om mig själv. Jag tänkte på vikten av att äta, sova och styrketräna, vilket jag gjorde med hjälp av dunkar fyllda med vatten.
– Jag försökte också ha sociala kontakter genom att kommunicera med andra genom en glipa under dörren, berättade Joakim Medin.
De första dygnen, när han inte visste om någon annan visste var han var, var värst.
– En total ovisshet. Har jag försvunnit i ett svart hål?
Efter några dygn fick han information via ett brev från det svenska konsulatet i Istanbul om att de kände till hans situation och så småningom fick han tillgång till pengar, ett måste när man sitter i ett turkiskt fängelse.
– Man får betala för allt. Jag var också mån om att agera artigt och värdigt, vilket jag tror gynnade mig.
Medin reste till Turkiet för att bevaka de omfattande protesterna mot fängslandet av Istanbuls borgmästare, Ekrem Imamoglu. Nu kom han i stället att träffa honom i fängelset. Han mötte även andra politiska fångar och kunde prata såväl svenska som engelska med dem som satt i cellerna intill.
– Men allt flyter ihop, det är som ett töcken. Det tog också ett tag innan det sjönk in att jag riskerade tolv års fängelse. När det väl gjorde det kändes det oerhört tungt, fortsatte Joakim Medin.
Under de sju svåra veckorna i fängelset fick han prata med sin fru Sofie Axelsson i tio minuter varje torsdagsförmiddag. Han fick också ta del av några insmugglade brev via sina advokater.
– De här kontakterna höll mig uppe. I övrigt har jag inte fått någon information.
I torsdags fick hans fru ett sms från Joakim Medins advokat. ”Great news, he is released” – goda nyheter – han är frisläppt. Hon vågade inte tro att det var sant. Ungefär samtidigt, i fängelset, kom en vakt till Joakim Medins cell och upprepade ett och samma ord på turkiska flera gånger.
– Jag förstod inte vad han sa. Jag fick ropa på en granne genom ett gallerfönster och be honom översätta. Han sa att ordet var ”frigivning”. Jag visste inte vad jag skulle tro. Efter det hände det ingenting på många timmar, berättade Joakim Medin.
Hela torsdagen gick. Vid midnatt togs Joakim Medin till en polisstation i Istanbul. Han hade fortfarande inte fått någon information och hade ingen aning om vad som var på väg att hända. Vid polisstationen såg han genom bilrutan att hans advokat och Sveriges generalkonsul befann sig utanför polisstationen
– Först då förstod jag att det kanske var någonting positivt på gång.
Sedan fick Joakim Medin ligga på en träbrits på polisstationen hela natten. På fredagen fördes han till ett migrationscenter där han fick genomgå en tung byråkratisk process. I åtta olika plåtbaracker bakom taggtråd utsattes han för åtta olika administrativa moment. Till slut genomfördes något han liknar vid ett ”slutförhör”. När han fick frågor om vad han ansåg om Turkiets president Erdogan svarade han någon som han beskriver som ”neutralt”.
– Då fick jag en dunk i ryggen av en av vakterna och sedan fördes jag av gränspolisen till flygplatsen. De var med ända fram till flygplanet. Där såg jag en tjänsteman från UD, först då förstod jag att det var på riktigt, sa Joakim Medin som där och då fick sitt pass och en flygbiljett.
Som han har förstått det beror det relativt snabba frisläppandet på en kombination av olika påtryckningar från politiker på EU-nivå, från Sverige, från medier och från de hårt arbetande advokaternas sida.
– UD har sagt att de tror att kärnfamiljsargumentet vägt tungt. Själv tror jag knappast att det var en slump att jag släppte samma dag som en rad kurdiska fångar släpptes fria och utrikesminister Maria Malmer Stenergard precis hade träffat den turkiska utrikesministern Hakan Fidan i Antalaya.
Känslan av sin återvunna frihet är konkret:
– Bara att kunna gå flera meter, ha möjlighet att prata, skriva, det är en enorm lättnad.
Med sig bär han nu erfarenheten och insynen i hur det fungerar i turkiska fängelser och insikten i hur många politiska fångar och journalister som finns kvar där.
– Jag utsattes aldrig för något våld, men jag såg andra fångar som blev slagna.
– Jag mår bra, trots allt. Jag är väldigt sliten i kropp och huvud. Men trycket i bröstet försvann så fort planet lyfte. Frigivningen kom från ingenstans, plötsligt. Att veta att jag nu kan vara med under mitt livs viktigaste stund – när vårt barn snart föds – det är… obeskrivligt.
