Nakenbilder är en självklar del av många unga människors sexliv. När studien ”Unga, sex och internet” år 2021 frågade drygt 3 000 gymnasieelever i årskurs tre om de skickat avklädda foton på sig själva svarade 47 procent av tjejerna ja.
Ester är en sådan tjej. Hon bor med sin döda katt Mona Lisa förvarad i frysen och en kristalltokig mamma, som gjort en omvänd klassresa. Om ett år tar Ester studenten och på jakt efter att något ska hända dras hon in i en händelseutveckling där saker snabbt sätts på spel. Det är den, och Ester, som Joanna Góreckas ungdomsroman ”Nudes” handlar om.
– Internet kom typ till för att skicka nakenbilder, säger Joanna Górecka om praktiken som fått ge namn åt hennes författardebut.
– Nakenbilder är kanske det vanligaste som finns? Det kan säkert bygga närhet och vara kul, men det kan också uppstå situationer där man inte vet vad som händer med bilderna. Förtroendet kan utnyttjas. Det kan kuka ur, helt enkelt. Bli riktigt barbariskt.
Att formen blev just ungdomsromanen är en slump. Förlaget hörde av sig efter att ha läst Joanna Góreckas kulturkrönikor i Göteborgs-Posten. Där skriver hon varannan vecka om populärkulturella fenomen, sådana som nu för tiden nästan alltid är drivna av digitala bilder.
Man kan även läsa henne i ETC och Svenska Dagbladet, där hon på sistone bland annat skärskådat svenskarnas förlorade skamkänsla genom senaste säsongen av ”Love is blind” och frågat sig vem som egentligen vill ligga mer efter att ha sett Carina Bergs och Carolina Gynnings tv-serie ”Bättre sex”.
I spalterna är Joanna Górecka en skicklig uttolkare av samtiden. Men när hon tog sig an uppdraget att författa en roman var det mot traditionen som hon tog avstamp.
– Jag ville skriva en liten, elak skröna, säger hon.
– En komedi om makt. Min huvudperson saknar på många sätt makt. Hon har inte särskilt hög social status. Hon är rätt fattig. Hon längtar efter makt och maktlösheten gör henne lite farlig. Man kan säga att hon experimenterar med olika saker som ger henne en känsla av maktberusning. Som när hon stjäl ur folks badrumsskåp.
Ester är inte den första mer eller mindre neurotiska antihjälten i litteraturen. Sitt namn har hon fått med inspiration från Lena Anderssons Ester Nilsson i ”Egenmäktigt förfarande” och Sylvia Plaths Esther Greenwood i ”Glaskupan”. Precis som de har hon också, med Joanna Góreckas ord, ”nerverna i kläm”:
– I början av boken slår hon fast att enda sättet för henne att bli sedd är att stå i vägen, säger hon.
– Så hon går långsamt med flit för att störa andra trafikanter. Sådan är hon, lite megaloman och skör på samma gång. Naiv och dömande. Men samtidigt med en, då och då, ganska kärleksfull blick på omvärlden.
Ester längtar intensivt efter ett avbrott i tonårens bedövande monotoni. Så hon börjar sms:a med Ivar Lind. Han dyker upp tidigt i berättelsen. Han är äldre. Har gett ut en diktsamling om food trucks. Har rest och har ett band.
Ester tycker att han är arrogant och pretto, men också på något vis alldeles oemotståndlig. Kanske för att han är hennes lärare, i religionskunskap. När hon ser att han i väskan har en bok av hennes favoritförfattare Dorothy Parker stjäl hon den.
– Ester och hennes bästa vän är besatta av Dorothy Parker, säger Joanna Górecka.
– De läser hennes dikter och letar efter böckerna i second hand-affärer. De blir viktiga för bästisrelationen för att Parker skriver så hänförande, ibland till och med roligt, om smärta. Hon är ledsen och elak på samma sätt som tonåringar kan vara. Så när Ester möter Ivar Lind och han har en bok av Parker befäster den på något sätt hennes uppfattning om att de två har en speciell koppling till varandra.
Via den stulna boken uppstår en kontakt. De börjar skicka sms till varandra. Ivar visar stort intresse för Ester. Tipsar henne om musik och böcker, är rolig och charmig och uppmärksam. En dag skriver han att han vill se mer av Ester. ”Om han får.”
– Först upplever hon en känsla av berusning, säger Joanna Górecka.
– När hon fotar sig själv känner hon sig frigjord och snygg. Det är spännande och hon är nyfiken, men på samma gång kanske också lite rädd. Hon befinner sig i något slags kamp mellan frigörelse och förgörelse. Hon gungar mellan ytterligheterna.
Med vuxenvärldens vokabulär skulle man beskriva vad som sker i ”Nudes” som grooming. Läraren Ivar Lind borde givetvis inte be sin elev skicka nakenbilder. Men eftersom läsaren får följa relationens utveckling genom Esters ögon framträder den också i sin fulla komplexitet. Även Ester har en agenda. Hon har en känsla av att hon inte styr något alls i sitt liv. Så hon styr upp en romans med sin lärare.
– Jag ville verkligen inte att det skulle handla om en tjej som tar bilder på sig själv och sedan gråter, säger Joanna Górecka.
– Det var viktigt för mig att det som händer mellan Ester och Ivar Lind också skulle få vara lustfyllt för henne. Även om historien senare tar en annan vändning.
Mötena mellan lärare och elev sker i hemlighet. I hans replokal. I hans bil. Då gömmer han Ester, hon måste sitta och huka sig för att inte synas där i baksätet. Var i Sverige maktspelet mellan den 17-åriga antihjälten och hennes religionslärare utspelar sig är inte helt klart. Kanske är det Norrtälje, funderar Joanna Górecka.
– Men jag vet ingenting om Norrtälje, säger hon.
– Jag har bara köpt en vinbox där en gång. Vad jag föreställt mig är något slags kranskommun. Det är en plats där många är välbemedlade. Allt är väldigt vitt och hetero och alla i Esters skola är barn till frilansfotografer.
Klart är att världen som ”Nudes” utspelar sig i är påtagligt samtida. Mammornas badrumsskåp är fyllda med dyr hudvård, killarna på festerna går på privatgymnasier och Dante från Hov1 börjar följa Ester på Instagram. Man tänker på ”Fucking Åmål”, här finns samma frustration och längtan bort, men den äger rum mot fonden av det digitala nuet. Esters värld känns sann.
Men några större likheter med författarens egen har den inte.
– Jag kommer från en otroligt trygg kärnfamiljsuppväxt och har en våldsam kattallergi, säger Joanna Górecka.
– Men Esters mamma är baserad på en Östermalmskvinna jag träffade en gång. Hon hade rävpäls och läppstift på kinden och var så karismatisk och verklighetsfrånvänd. Hoppas att hon lever i dag. Hon hade massa kristaller.
Läs DN:s recension av Joanna Góreckas ”Nudes” här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
