Jag försöker hålla nivå: I förra veckan diskuterade jag VAR med en före detta minister, denna vecka badminton med en historieprofessor, Rysslandsexpert (som dessutom vet vad han pratar om), tillika före detta svensk lagmästare i badminton.
Vi flankerades av ytterligare en (dansk) historieprofessor, som inte spelade badminton, men som kontrade med att han sett The Beatles i KB-hallen i Köpenhamn på 60-talet. Bra där.
Vi konstaterade i alla fall att badminton a) inte visats i svensk tv sedan bröderna Sture och Kurt Johnsson var på topp på 70-talet och b) att badminton fortfarande var en nationalsport i Danmark, på andra sidan sundet, i Sverige spelar vi inte ens längre på badstränderna.
Det finns en anledning till att vi i Björn Borg-generationen fortfarande kallar det för fallskärmstennis.
Det är synd om människan, och det är speciellt synd om alla badmintonälskare.
Det är konståknings-VM på tv i alla fall, och jag försökte och försökte i onsdags kväll att engagera mig i damernas korta program på Viaplay – det gick sisådär.
Som ung man på 70-talet slukade jag alla sporter. På den tiden hade jag aldrig missat vare sig paråkningen eller isdansen när Sovjetunionen sopade banan med allt och alla och kommentatorn och poeten Bengt Grive lärde oss nya färger, som ”sängkammarrosa”, ”mörkvitt och ”blåbärsrisgrönt”. Jag vet, gammal story, men ändå.
Mycket lite var bättre förr, men något litet var betydligt roligare iallafall.
På den tiden kunde kommentatorerna också till exempel historia, litteratur, konst och politik. Och använde sig av det.
Veckans största sport-tv-händelse, alla kategorier, var ändå Fredrik Ljungbergs Viaplay-intervju med landslagsmannen Ken Sema. Jag rös till nu, bara jag skrev hans namn: Ken Sema. Se intervjun, gärna med era barn eller barnbarn.
Först skall Fredrik Ljungberg ha en stor eloge: Otroligt bra intervju. Alla vi som någonsin försökt intervjua någon (det tål att upprepas), vare sig det gäller tidning, tv, radio, vet hur otroligt svårt det är att få till det, och hur få som verkligen är bra på det (jag har gjort tusen försök – kan ha lyckats 2-3 gånger). Fredrik Ljungberg var excellent, vågade vänta, dröja sig kvar, hålla tyst.
Och så Ken Sema, vilken personlighet, vilken utstrålning, vilken man och människa – många tror att de har det, men bara några få på 100 000 har det på riktigt: Karisma.
Ken Karisma.
Många tror att de har det, men bara några få på 100 000 har det på riktigt: Karisma
Efter att ha blivit tvåmålsskytt och matchens lirare i Watford någon gång 2023 intervjuades han efteråt av BBC, han var sitt vanliga underbara jag, ett stort härligt smittande leende – och han stammade lite. I just den där intervjun rätt mycket. Videon blev viral, världen över, på två nanosekunder, och det tog ett litet tag innan han ens själv fattade varför. Det var som om han både förlöst och levererat. Glädje, tröst, tro, hopp och kärlek.
I Intervju efter intervju kan man höra stora stjärnor insistera på att de bara är som de är, bara sitt uppriktiga vanliga jag, men i nittionio fall av hundra är det bara teater – men så finns det självlysande stjärnor som Ken Sema, och man vet direkt att det är äkta vara.
Och det där med stammandet har egentligen ingenting med saken att göra. Det är hans karriär, hans sätt att prata om den, hans sätt att hantera motgångar, hantera det faktum att man en dag (hur talangfull man är) inser att ”den och den är ju minst lika bra som jag, och han den där så otroligt mycket bättre”.
Vad gör man då? Hur tänker man? Hur konkurrerar man?
Alla pratar attityd – nästan ingen vet vad det är. Några har det bara.
Ken Sema är en sådan där spelare som man vill att alla ungar som idrottar, vilken nivå det än gäller, skall få en chans att prata med, lyssna till.
Han är kung, som ungarna säger nuförtiden. Satan vad man älskar Ken Sema.
Läs fler texter av Johan Croneman
