Det var sällan bättre förr, men var det inte lite enklare? Ibland.
Ta en helt vanlig kändis till exempel.
Känd från tv, från Svensktoppen, känd från politiken. Känd hockeyspelare (tro mig: känd bandyspelare till och med), känd från veckopressen och radions P1.
Kändisarna hette Lill-Babs, Alice Timander (tandläkare), ”Honken”, Lili & Susie, ”Svullo”, Carola, Arja Saijonmaa och Ove Fundin.
Jag ser att Kristian Luuk (känd från tv) ska intervjua Anis Don Demina i SVT:s ”Min sanning”. Tittar på mina pojkar och säger, utan minsta antydan eller attityd, bara en enkel (idiot)fråga över kaffekopparna: ”Anis Don Demina, vem är det? Är hon känd?”
”HAN är skitstor” säger de med en mun. ”Säkert över en halv miljon prenumeranter på sin Youtubekanal.”
Jag behöver inte tillägga att jag aldrig hört talas om honom, Anis Don Demina. Jag skäms inte ens – men jag googlar i alla fall som fan när jag kommer hem. Musiker, dj, rappare, ståuppare, youtuber, Melodifestivalen och så vidare.
Jag drar inga slutsatser, bara konstaterar. Anis Don Demina visar sig vara en älskvärd ung man, artist, entreprenör.
”Min sanning” går in på sin sjuttonde säsong, man har gjort 149 avsnitt. Första säsongen (2012) hette kändisarna bland annat Kristina Lugn, Kjell-Olof Feldt, Jan Myrdal, Pehr G Gyllenhammar, Robert Aschberg, Jeanette Bonnier. Makt, pengar, intellektuellt kapital.
Jag drar inga slutsatser, bara konstaterar.
Anis Don Demina visar sig vara en älskvärd ung man, artist, entreprenör. Smart, driven, eftertänksam, insiktsfull, självkritisk – med ett enormt självförtroende (”betydligt sämre självkänsla”, säger han sedan uppriktigt), stor livsglädje, en enorm iver att leva! Gör det han älskar, tjänar bra med pengar, pratar förutom svenska också flytande ryska och arabiska.
Hans mamma är från Belarus, pappan från Irak, född i Sverige, uppvuxen i Jordbro, på 90-talet och i början av 2000-talet. Ett Jordbro som han lovsjunger i en näst intill vacker passus:
”Det var fint, det fanns kärlek, det fanns mångfald, det fanns folk som brydde sig, det fanns möjligheter, mycket saker som jag är tacksam för i dag, fritidsgårdar, folk som ideellt engagerade sig för ungdomar, musikstudior fick man tillgång till. Det fanns mycket som hjälpte mig hitta hit på något sätt, något jag inte haft om det inte hade varit för dem.”
Det hade nästan varit för mycket om han också, i steget, hade dragit någon politisk slutsats av det, men det gör man ju själv helt utan besvär: Var kom den förorten från – och vem monterade ner den? Och hur låter det i dag?
Kanske störs jag av det där likhetstecknet som säger att allt som är populärt och klickat också per definition är bra
Det enda som bekymrar mig en smula är hur han, och de flesta unga numera, tycks mäta framgångar. Hur vet man att man har gjort något bra? Jag kanske missförstår honom en smula, säkert, men han säger att han vet att han gjort något bra, och då mår han som bäst, när han ser de höga siffrorna över antalet lyssningar, antalet klick. Han deppar över dåliga siffror.
Kanske störs jag av det där likhetstecknet som säger att allt som är populärt och klickat också per definition är bra. Han säger också att pengar är ett kvitto, men mer som ett betyg på att det han gör är bra, och bättre än det han gjorde när han inte tjänade en krona för samma jobb.
Han köper en Porsche som han visar upp i sin Youtubekanal. Han köper mycket dyra grejer som han vill att följarna ska se, och han vet att tittarna älskar att se någon annan köpa dyra saker, han får som mest tittare när han köper något svindyrt och öppnar det: ”Jag har ingen aning om varför de gillar det så mycket. Du får du fråga dem.”
I nästa andetag, när han berättar att han går i terapi, så säger han att han nästan har sämre samvete av att han går till en dyr terapeut än att han köper något onödigt svindyrt.
”Ingen behöver ju en sån där bil, men alla behöver en terapeut.”
Jag antar att Kristian Luuk var bra, eftersom jag inte ens märkte att han var där.
Läs fler krönikor av Johan Croneman. Till exempel: Det måste bli slut på nyhetsorgien om bostadslånen
