Ylva Johansson, programledare för ”Ekonomibyrån” (SVT, fredag) var snabb med att per omgående självrättfärdiga programmets återkommande tema, räntorna (snark), med att säga: ”Det ägda boendet är den vanligaste boendeformen i Sverige.”
Jag har flera gånger försökt påpeka att den näst vanligaste boendeformen är hyresrätten (senast var i en krönika från i augusti förra året), men det bryr sig ingen om i medierna, eftersom de flesta själva bor i småhus och bostadsrätter.
Institutet för mediestudier landar då och då en förfärande rapport som upprör hela den övriga eliten och som handlar om hur många journalister det bor på Södermalm i Stockholm, och i tätort.
Det riktigt intressanta i det här sammanhanget är inte var journalisterna bor, utan hur. Jo, i småhus och bostadsrätter.
Påverkar det rapporteringen?
Väntar fortfarande på svar på den frågan, kanske skulle det också vara klädsamt att till exempel se hur och var medarbetarna på Institutet för mediestudier bor…?
När vi så att säga ändå är i gång, liksom.
I fredagens sändning från ”Ekonomibyrån” var de vanligaste orden: ”oro”, ”orolig”, ”oroliga tider”.
Den vi skulle oroa oss allra mest för just denna fredag var influeraren och modeskribenten Fanny Ekstrand som redaktionen plockat fram som det perfekta bostadsoffret just nu. Hon och hennes make bodde i en nyinköpt åttamiljonersvilla om cirka 200 kvadratmeter (”ett renoveringsobjekt”) i Hässelby.
Hur ska det gå, hur ska de klara sig? Binda räntan eller inte? Och med denna oro på räntemarknaden, och denna oro i världen (jodå, därute också).
Man låg sömnlös hela helgen.
Andreas Wallström, prognoschef på Swedbank, och Claudia Wörmann, boendeekonom på Hypoteket, lade pannorna i djupa veck.
Finns det något mer hopplöst än att tvingas lyssna på ekonomer och bankmänniskor som sitter och gissar?
Min avsikt är inte att desavouera vare sig Wallström eller Wörmann, men människorna inom banksfären ser inte sällan sig själva, som grupp, som briljanta och oumbärliga samhällsanalytiker när det enda de sysslar med är gissningar.
Okej, i något fall kan vi kanske med lite välvilja kalla det ”kvalificerade” gissningar – men får ni någonsin en känsla av att dessa ekonomer, bankexperter har någon som helst politisk kunskap, någon bildning över huvud taget, kan de historia, kultur, litteratur?
Vad bottnar deras analys i, räntesvängningar sedan 1929?
Säg mig, ärligt talat: När levde vi inte i oroliga tider?
I min ungdom fanns det ett populärt barn- och ungdomsprogram på tv som hette ”Rita, gissa, spring”. Undrar varför jag kom att tänka på det just nu…?
Användningen av orden jag räknade upp ovan; oro, orolig, oroliga tider, mal mer eller mindre ner oss för tillfället. Jag är inte direkt förvånad över de usla historiska perspektiven och den miserabla historiska kunskapsnivån, men säg mig, ärligt talat: När levde vi inte i oroliga tider?
Det är inte så komplicerat att vända blicken bakåt de senaste 100 åren för att få syn på så många mänskliga katastrofer att nutiden, trots klimathotet och den absurda ekonomiska ojämlikheten, ändå plötsligt kan framstå som en värld att föredra.
Det finns lite hopp och det finns människor som kan och som gör skillnad. De syns sällan i svenska medier. Deras narrativ kan ju riskera röra till det allmänt rådande – och det skapar ju bara ännu mer oro, människor som plötsligt går på tvärs, eller hur? Som tur är finns de på nätet, insta, på egna Youtubekanaler.
Läs, lyssna och titta på den holländske historikern Rutger Bregman till exempel, eller engelsmannen Gary Stevenson. Och följ statistikern Max Roser och hans ”Our world in data”. Oumbärliga röster just nu.
Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman, till exempel: Jag sätter på en tv-serie för att slippa verkligheten som serien skildrar
