Ibland tar vi oss en Champions League-fri kväll hemma hos oss. Fotbollen blir allt mer stereotypisk, mallad, frihetskvävande. Buffa (min boxer alltså) har dessutom svårt för att läsa långa tabeller – och jag avskyr också hela det nya tabellsystemet. ”Hur går det för Brügge”, undrar Buffa (hennes favoritlag). ”Svinbra”, säger jag, ”de ligger på 20:e plats. Slutspelet är så gott som klart”.
Tiden är inte ur led. Den har dragit sig tillbaka.
Delar av förståndet tycks ibland ha tagit samma sväng, i alla fall just fotbollsförståndet. Finns det några mer historielösa varelser på denna jord än just fotbollssupportrar? Nej.
Manchester City har sedan 2012 vunnit Premier League åtta gånger och kommit trea två gånger. Ligatitlar innan dess? 1937 och 1968.
De vann förresten The Championship också, 2002. Det var ungefär samtidigt som Malmö FF spelade i superettan. Senaste gången.
Nu sitter varenda fotbollspoddare i Sverige, och landets samtliga 886 sportkrönikörer och ser ut som fågelholkar i nyllet. Manchester City! Vilken ”katastrof”. ”Vad har hänt, vad kommer att ske, när går jorden under?”
Kanske ett skäl till en fotbollsfri säsong rent av. Några av oss behöver perspektiv. Betydelsen av det ordet bör aldrig underskattas.
Det blev ”Tour de France: Klassikern inifrån” (säsong 2) på Netflix i stället för miljardärbollen. Det är kanske inte sportdokumentärernas sportdokumentär i stil med ”Senna”, men det är nästan lika spännande och roligt och initierat för de som nästan inte vet något om Tour de France som för dem som tror sig veta allt.
För några år sedan satte jag i mig dansken Joakim Jakobsens moderna klassiker ”Tour de France. Historien om världens största cykellopp” (Natur & Kultur). Otroliga 740 sidor, ja, vem som helst backar inför den prövningen, men helsicke vilken bok, vilken skribent, vilken tävling.
Man behöver dessutom inte sätta i sig alla 740 sidorna på en gång heller. Den lämpar sig mycket väl för fri kapitelläsning.
Den fransk-brittiska dokumentären på Netflix uppehåller sig vid säsongerna 2022 och 2023. Vi är med från start till mål, ja lite tidigare till och med, vi är med på försäsong, uppladdningar, stallchefsmöten – vi är med i bussarna och bilarna, vi är med i vartenda hörn av hela den cirkus som utgörs av Touren, och det är inte tråkigt en sekund. (Om det nu finns några dopningsbussar kvar: Dem har vi Inte tillgång till.)
Kanske hade det rentav blivit lite bättre med lite lagom tristess, förresten. Tempot är stenhårt uppvridet, intervjuerna och cykelbilderna är klippta av ett gäng maniker – och det kan bli lite väl mycket ibland. Ge oss en paus, pojkar.
Den tvåfaldige Tourvinnaren Jonas Vingegaards match mot värste konkurrenten, den urstarke sympatiske slovenen Tadej Pogačar, är urspännande vare sig man vet utgången eller ej. Det är räv- och rackarspel dygnet runt.
Det är klart att Tour de France handlar om att vinna, till varje pris har vi ju tragiskt nog fått erfara flera gånger (Lance Armstrong och fusket), men det är också den ultimata uppgörelsen med sig själv, som människa, sin kropp, sin själ, sitt psyke.
En av de mest erfarna cykelexperterna säger vid tillfälle att ”man åker Tour de France för att få veta och förstå vem man är”. ”Och efter tre veckor vet man.”
Jag har inte sett dansken Jørgen Leths cykeldokumentärer från 70-talet på ett tag, och jag kan givetvis romantisera dem smula (men jag tror inte det). Är ni det allra minsta intresserade av sportdokumentärer så är det ett måste att se både ”En vårdag i helvetet” från 1977 (handlar om loppet Paris–Roubaix) och ”Stjärnorna och vattenbärarna” (1973) om italienska Girot och den danske superstjärnan Ole Ritter.
När får vi se en svensk i Touren nästa gång? Jag längtar halvt ihjäl mig.
Läs fler krönikor av Johan Croneman:
”Cibicki är ett varnande exempel – men han har väl ändå inte slagit ihjäl någon?”
”Mest överraskar Beckenbauer när han pratar om nationalism”
”Frågan till Linn Svahn var faktiskt inte så korkad”
