Om en sak är vi nog rörande överens: dokumentärserier som ”Sverige och kriget” är SVT så det riktigt skriker – och public service när det är som bäst.
Serien berättar, beskriver, gestaltar, dokumenterar. Och det med en pedagogik som gör det lätt för alla att ta till sig. Det är tv för hela svenska folket. Däri ligger också en av satsningens svagheter, men låt mig få återkomma till detta.
Kristina Lindströms och Henrik Stockares megaprojekt om ”Sverige och kriget” är hur som helst både mycket sevärt och lovvärt. Benny Anderssons fina musiktema är rätt oanderssonskt, mycket blås, men med hans omisskännliga ursvenska vemod och melankoli. Blir en klassiker.
De fem timslånga avsnitten behandlar krigsåren 1939–1945, ur ett hemmafrontsperspektiv, och det är framför allt i bildmaterialet som serien gör sig oumbärlig. Ett material som vi aldrig tidigare haft tillgång till. Privata filmer, bortglömda filmer. Man kan nog prata om vårt lands samlade, kollektiva minne – så länge som minnet inte sviker oss, så klart.
Vi som ägnat en stor del av våra liv åt dokumentärer som avhandlar just denna specifika tid av världshistorien är rätt luttrade
Det är dagböcker, brev, vittnesmål i en strid ström. Allt ramas in av andra världskrigets välkända dramaturgi. Anfallet på Polen, ockupationen av våra grannländer, Barbarossa, Pearl Harbor, Stalingrad, befrielsen etcetera.
Vi som ägnat stor del av våra liv åt dokumentärer som avhandlar just denna specifika tid av världshistorien är rätt luttrade när det kommer till bildberättandet från det andra världskriget.
Det finns många ikoniska bilder i det allmänna utbudet, mycket känt och ökänt filmmaterial – och det har ofta återanvänts så många gånger att det närmast förlorat sitt värde. ”Sverige och kriget” fyller också ut sitt material med den typen av bildpropaganda (får man nog ändå kalla det) men det är ändock uthärdligt.
De många unika, inte sällan vackra, roliga, vemodiga, filmsnuttarna ur svenska folkets egna hemarkiv beskriver intensivt, och ofta lite rörande, hur vardagslivet såg ut för svensken i gemen under de där katastrofåren i mänsklighetens historia.
Det är de levande vittnesmålen som utgör seriens själva ryggrad
Kristina Lindström blir själv vår ciceron och berättare, det känns tryggt. De fyller sedan på med några kända skådespelarröster, de läser brev och historiska dokument – men det är de levande vittnesmålen som utgör seriens själva ryggrad, tillsammans med de unika bilderna, och det är väl där jag kanske inte längre känner mig helt bekväm och övertygad: Vittnesmålen.
Kristina Lindström och hennes producent Henrik Stockare, har låst sig väldigt hårt i föreställningen att ”levande” vittnesmål alltid är det mest pålitliga i den här typen av dokumentärskildring – jag är tveksam.
Jag underkänner sannerligen inte de enskilda vittnesmålen, men många av dessa minnesbilder är över 80 år gamla, och vittnena var dessutom mycket unga eller till och med mycket små barn när det begav sig. Alla historiker som har jobbat, eller jobbar, med den här typen av material vet hur vanskligt det är att bedöma trovärdigheten efter sju, åtta decennier.
Serien ställer bra frågor – men förmår inte räta ut särdeles många frågetecken
Filmens upphovspersoner förlitar sig benhårt på framför allt mängden röster. Jag hade nog ändå föredragit betydligt fler skriftliga vittnesmål från personer närmare de aktuella historiska händelserna – och jag hade nog också föredragit fler historiker och experter för att förklara och utveckla sammanhang och händelseförlopp.
Och denna ambition att vända sig till, och försöka nå, exakt alla – ibland leder det rent av till att man inte når någon, och tyvärr kanske bara skrapar lite på ytan.
Vill man seriöst ta itu med vårt lands agerande under kriget, vår tyskvänlighet, vårt kappvändande, sveket mot våra grannländer, då kräver det en helt annan typ av djupdykning i arkiven och de historiska källorna. Då räcker det inte med barndomsminnen. Serien ställer bra frågor – men förmår inte räta ut särdeles många frågetecken. Det är lite av en besvikelse.
Läs fler krönikor av Johan Croneman, till exempel: Det bästa jag någonsin har sett om Vietnamkriget.
