Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vill man som fotbollsintresserad i allmänhet och svensk fotbollsintresserad i synnerhet se något riktigt provokativt om pengarna och den moderna fotbollen så hittar man nog ingen bättre tändvätska än dokumentären ”Sport vs Money” på Viaplay Sport.
Den förre Crystal Palace-ägaren Simon Jordan tar oss med in bakom kulisserna av den miljardcirkus som just nu både leder och styr den internationella fotbollen. Men som han gör det, och att det är just han, av alla människor, som känt sig kallad och utvald för uppdraget är inte bara magstarkt – det är rent irriterande (han är irriterande). Och det är usel journalistik, givetvis, om man nu över huvud taget skall blanda in det kortet i denna taskigt blandade lek.
Nej, det är inte ointressant när han (ännu en gång) berättar den dramatiska historien om Premier Leagues födelse 1992 och hur det närmast i ett slag kom att förändra hela sporten. Det är liksom Berlinmurens fall inom den internationella fotbollen.
Simon Jordan pratar med ett antal nyckelpersoner som i detalj, närmast som ett sekunddrama, berättar om hur nära det var att allt hade gått i stöpet – och hur skickligt de själva manövrerade, förhandlade och skapade världens mest framgångsrika liga, på ljusårs avstånd från alla andra.
Några av de intervjuade är så uppblåsta att ett enda litet nålstick hade skickat dem jorden runt när deras sprickfärdiga ballong fått pyspunka.
Det var givetvis tv-avtalen, det var Sky, det var mediebanditen Rupert Murdoch som blev helt avgörande – och Simon Jordan och flera av de andra nobiliteterna och ägarna bakom de stora engelska fotbollsklubbarna slår sig så hårt för bröstet att ett och annat revben måste ha rykt under intervjuerna.
Så många självgoda, självuppfyllda och malliga gubbjävlar (i min egen ålder) är det väl nästan svårt att hitta på en hel kontinent – Simon Jordan har hittat dem allihopa på en liten brittisk pytteplätt, och där sitter de nu och jäser och låter sig smickras och legendförklaras – helst, och mest, av varandra.
Motbjudande.
Och ändå: Ändå är ju Simon Jordan något på spåret. Och det är ju ännu mer irriterande, och provocerande.
Han upprepar om och om och om igen att om bara de duktiga entreprenörerna och företagsledarna hade fått styra allt (så som de gjort en gång i tiden, trettio år sedan), ja då skulle fotbollen fortfarande vara i djup harmoni. Nu kan vi ana hur han och ”den gamla typen klubbägare” oroar sig för hur amerikanska holdingbolag, totalt ointresserade av sporten, skurkstater i Mellanöstern och andra penningkåta investerare ser fotbollen som en (eventuellt) god affär.
Vilket ju är mycket märkligt med tanke på att det bara är en handfull av de djupt skuldsatta europeiska toppklubbarna som går med vinst – i Premier League bara fyra av 20 lag (Simon Jordan körde förresten själv Crystal Palace ut över konkursstupet innan han tvingades lämna 2010.)
Det kan vara så att vi i realtid nu bevittnar hur den närmast absurda ekonomiska fotbollsbubblan håller på att spricka – så håll korpgluggarna öppna. Det är kanske det sista du ser av sporten du älskar och fortfarande, i dag, tror skall leva för evigt. Amen.
Jag har bara sett två avsnitt (av fyra), och det är, som jag brukar säga, lite som att sitta och pilla på en lös tand. Det gör ont varje gång du är där och petar, men kan du sluta? Nä.
Det bästa i de två första avsnitten är Tottenhams förre ägare, den så hårt kritiserade Alan Sugar, som numera verkar avsky både branschen och fotbollen och allt som hänt med den – och hur hans plötsliga arbetarklasshjärta (han är en genuin East Ender) gått igång med hjälp av en hjärtstartare som kallas sunt förnuft – och som säger att något är totalt sinnesjukt om det kostar en mamma eller pappa ungefär 200 pund att ta med sig två barn på match i Premier League.
Hans kompletta bitterhet är det mest sevärda i de två första avsnitten. Vilken player, vilken snubbe.
