Brian Knappenbergers dokumentärserie ”Turning point. The Vietnam war” (fem delar, på Netflix) är det bästa och mest initierade som jag någonsin sett om Vietnamkriget – jag har, precis som många av mina generationskamrater från hela världen, levt med just den här konflikten ända sedan tonåren.
Precis som vietnameserna gjort, givetvis, och som fortfarande lider av de skador kriget orsakade: USA:s utrikesminister Marco Rubio meddelade för en dryg månad sedan att USA nu drar tillbaka det stöd man tidigare gett vietnameserna för att bekämpa de omfattande skador som det amerikanska växtgiftet agent orange fortfarande orsakar, både på miljö och människor.
Saneringsarbetet har pågått i femtio år, det kommer säkert krävas minst femtio år till. En miljon vietnameser är fortfarande drabbade av detta krigsbrott; agent orange avlövade djungeln för att avslöja gerillasoldaterna.
Det sägs omedelbart i första avsnittet: Det fanns ett USA före Vietnamkriget, och ett annat efteråt. Det är ett krig som fortfarande påverkar det samtida USA. På många sätt har landet aldrig återhämtat sig.
Det amerikanska folkets förtroende för politiker och presidenter skadades allvarligt. För första gången gick det upp för amerikaner att deras folkvalda medvetet ljög för de egna medborgarna – systematiskt, utan tvekan.
Här finns människor och vittnen ur alla läger, historiker, författare, politiker, militärer, krigskorrar – och vanliga soldater
I förra veckan var det 50 år sedan USA med svansen mellan benen slutligen tvingades bort från Saigon, ett krig som krävde 58 000 unga amerikaners liv – och flera miljoner vietnamesers, varav en stor andel civila.
Men filmen är inte bara ett historiskt relevant dokument om Vietnamkriget, det är också en berättelse om alla krigs förbannelse, om civilt lidande, om vad kriget gör med människor, hur kriget förråar unga soldater på bara några dagar, timmar – och hur politiker, militärer och media ljuger i kör, både två- och trestämmigt.
I Vietnamrapporteringen skedde dock en rejäl vindkantring, när amerikanska korrespondenter, tidningar och tv-kanaler plötsligt vägrade att pumpa ut militärens propaganda utan själva begav sig ut i krigsområdena för att rapportera om vad som hände på marken, vid fronten, i den vietnamesiska vardagen. Rörliga bilder på hur amerikanska soldater brände upp byar, fördrev bönder och utan urskiljning dödade civila landade hemma i de amerikanska vardagsrummen
”Är det där verkligen våra soldater?”
Brian Knappenberger redovisar hela historien, här finns människor och vittnen ur alla läger, historiker, författare, politiker, militärer, krigskorrar – och många vanliga amerikanska och nordvietnamesiska soldater, bybor, gerillakrigare, bönder.
De amerikanska filmarna Ken Burns och Lynn Novick blev för några år sedan lovordade för den ”slutgiltiga” Vietnamdokumentären, ”The Vietnam war”, men där Burns och Novick gick bort sig redan i grundpremissen, att Vietnamkriget var ”en tragedi” och ”ett olyckligt misstag”, lyckas Knappenberger i stället berätta om hela den koloniala bakgrunden, hela krigets förhistoria. Någon historisk slump var det inte frågan om.
Det är en film som är mycket angelägen, fortfarande, i dag, när vi lever med flera våldsamma krig och konflikter, och där vi hela tiden utsätts för en strid ström av motstridig propaganda – och där man ständigt lever med känslan av att medierna inte riktigt gör jobbet, och där bara några få tycks jobba självständigt. Oavsett om det gäller Gaza, Ukraina, Syrien eller Jemen.
Dags för medier att ta tillbaka initiativet och den egna berättelsen?
Som komplement tittar ni på dokumentären ”Vietnamkriget och svenskarna” på SVT Play. Perfekt kombo.
Läs fler krönikor av Johan Croneman, till exempel: Varför ska Siw i Boden bry sig om att påven är död?
